Spjutspetsen

Copyright © 1988, 2017 Kerstin Johansson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711765067

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

1

De hade stått där i skyltfönstret som en utmaning. Vackra, onödiga, trotsiga.

Jag behöver dem, kände Christina. Men det var inte sant. Hon behövde dem inte. För bara någon månad sedan hade hon köpt varma skinnfodrade. Naturfärgade. De röda stövlarna som stod som ett utropstecken på en glasmonter mitt i skyltfönstret behövde hon inte. Men som ett stöd. En uppkäftighet. ”Här kommer jag.”

Måste jag hela tiden bygga upp mig med saker, tänkte hon argt. Jag har klarat av ganska mycket redan. Börjat fungera. Det hade varit svårt, men hon hade trasslat sig ur Holgers järngrepp. Börjat kliva på egna ben. Nu bestämde hon själv vart och åt vilket håll hon skulle gå. Behövdes ännu röda stövlar med häftiga klackar?

Ett litet tag fladdrade Christinas tankar tillbaka till tiden hos Holger. Den hade varit hemsk. Hur eländigt det var att misslyckas. Och att gå. Att bestämma sig för att gå. Våga tro på att hon skulle klara det. Gång på gång hade hon lockats tillbaka in i fållan. Eller var det fällan? Buren. Fängelset.

Holger hade inte ens behövt be om det. Bara han viftade med ett finger sprang hon tillbaka. Fast han förnedrade henne, skändade henne, gjorde så att hon krympte, gjorde så att all självkänsla försvann, så gick hon tillbaka till honom. Hon hade ingen karaktär, ingen stolthet. Fastän hon, när hon gått med sina väskor, gråtit och skrikit att hon aldrig mer ville se honom, så hade hon ändå kommit krypande tillbaka. Gång på gång.

Men sista natten. När hon förstod att hon skulle gå under om hon stannade. När allting värkte inne i henne. Då Holger skrikit: — Men gå då för helvete! Du inbillar dig väl aldrig att jag skulle sakna dig, din lipsill!

Visst var också det överord, tänkte hon. Vi gjorde fel båda två. Det var som om vi måste pina varandra. Vi tog fram de simplaste sidorna vi hade. Han tålde inte min kärlek. Då kände han övertaget och blev grym. Jag måste alltid vara i underläge för att han skulle må bra. Och jag, jag stack så simpelt jag kunde när jag kom åt.

Christina kände hur hatet vällde upp. Så här var det. Jag hatade honom när han inte ville ha min kärlek. Och fast jag hatade honom kunde jag inte vara utan honom. Så skönt att det är över.

Tiden på lärarhögskolan hade varit en parentes för Christina. Fastän det hade varit jobbigt med läxor och föreläsningar och grupparbeten hade det varit en vila, en andningspaus. Så gott hon kunde hade hon på nytt byggt upp sin identitet. Blivit ett jag. Speglat sig i de andras bilder av henne.

På högskolan hade hon fått vänner. Hon hade återtagit sitt flicknamn. Orkat tänka på annat än sig själv och sin olycklighet. Det hände ibland att hon suttit med ett gäng klasskamrater som diskuterat och försökt lösa världsgåtorna. Då kunde nån av killarna utbrista:

— Men Christina, vad du är klyftig!

Det hade aldrig någon sagt till henne förut. Killarna brukade säga:

— Gud, vad du är vacker!

Det sjöng inne i Christina när hon klev över skoaffärens tröskel. Tänk att man kan bli så glad över att en tant går och bryter lårbenshalsen. Och får man bli så lycklig över en så sorglig historia. Men den olyckan gjorde att Christina nu fått ett förordnande. Hela terminen ut, trodde rektorn. Och så ont om lärarjobb som det var, betydde det här väldigt mycket. Har man en sån tur, då kan man kosta på sig att köpa lyxfantastiska stövlar. Av djupröd mocka med silverdekor.

Det är väl för att imponera på klassen, tänkte hon. Mamma Mi skulle snörpa på munnen och säga:

— Har du råd så…, men kom inte sedan och säg…

Och med all rätt. Christina hade inte alls råd. Studielånet var slut för länge sedan och hon bodde hemma på nåder. Ändå sjöng det ännu klarare inne i henne när hon en stund senare lämnade affären med stövlarna på. Solen bländade henne. Hon var på väg hem. Med röda nya stövlar och ett förordnande i portföljen. Mamma som hade varit så pessimistisk.

Christina mindes plötsligt. Hon hade bara varit elva år. En ny pojke hade kommit till klassen. Ljusa vackra Staffan med de långa täta ögonfransarna. Staffan som alla tjejer svärmade för. De skulle ha skolfest. Disco. Och Christina blev den utvalda. Han hörde sig för. Christina var blyg och kär och lycklig. Han ville gå med henne. Hon kände sig utvald, smickrad, korad.

Hemma hade det doftat nybakat bröd och mamma hade sagt:

— I kväll ska vi ha det riktigt mysigt. Jag har bakat frallor och köpt hem en färsk krabba. Pappa ska på bridge och du och jag kan ha en riktig myskväll …

Hon mindes diskussionen som följde.

— Om du vill så stannar jag hemma förstås, hade Christina sagt. Fast hon var så kär i Staffan hade hon sagt det. Och menat det. Men Mamma Mi hade varit sval och förorättad och sagt:

— Nej för all del, gå du! Jag är inte den som … Jag är ju van att bli lämnad ensam …

Det hade slutat med att Christina gått på skoldansen. Men hela tiden hade hon mått illa. Hon hade samvetskval över att Mamma Mi suttit där hemma med sin nyköpta krabba alldeles ensam. Det hade varit tråkigt på skolfesten. Staffan hade mest dansat med andra tjejer och hon hade suttit ensam med sin cocacola. Hon hade tänkt ”Guds straff”. Det är ”Guds straff” för att jag inte gjorde som mamma ville.

Fastän Christina inte ens när hon var barn trodde på Gud, så hade hon ändå tänkt ”Guds straff”.

Hon var bra på att ge mig skuldkänslor Mamma Mi. Och hon är det fortfarande!

Men i dag tänkte hon inte bry sig om vad Mamma Mi tyckte. Det skulle inte bekomma henne ett dugg om hon visade sitt ogillande, tänkte hon. Jag är inget barn längre.

Christina hade fyllt trettio år, men det var det ingen som trodde. Hon såg ut som om hon inte fyllt arton en gång. Det var ju också ett elände, tänkte hon. När hon klagade över det där hemma, brukade pappa skratta och göra sig lustig och säga:

— Det är sånt som ger sig med tiden. Var så säker. Höhö.

Men pappa menade inget illa. De var snälla både mamma och pappa. Men hon längtade ändå tills hon kunde ta fram sina möbler och få en egen lägenhet. Nu stod de magasinerade och Christina skulle bo i sitt gamla flickrum tills vidare. Nå, det skulle väl gå. Hon skulle väl få tag i en egen lya snart. Nu gällde det bara att orka med mammas uppfostrarnit.

Snön var så gnistrande vit. Det doftade kall snö och sol. Holger påstod att snö inte kunde lukta. Bara för att han själv inte kunde förnimma den underbara känslan, förnekade han att den doften fanns. Holgers sinnen var så begränsade, tänkte Christina föraktfullt och retade sig på att hennes tankar så ofta fladdrade bort till Holger. Min hatkärlek tar visst aldrig slut. Jag är ju färdig med honom. Det är ju snart två år sedan jag lämnade honom. Skulle aldrig den brännande smärtan och förödmjukelserna ta slut?

Melodiradion stod på i köket. En mjuk melodi strömmade ut från apparaten. Det fräste i en stekpanna och doften av kött och lök och kryddor retade näsan. Maten skulle snart stå på bordet. Mamma Mi såg ut som en annons för ”Det nya köket”. Fräsch, nätt och huslig mot furudörrar och IKEA-skåp. ”Det goda hemmet.” ”Ordning och reda.” ”Glädje och trygghet.” ”God mor.” Och det var inte en falsk bild. Det kändes faktiskt skönt att vara här. En ny värmande parentes, tänkte Christina. Få bo hemma, bli ompysslad.

Hon kände plötsligt en sådan ömhet för modern, som stod där så ivrig och varm. Så rädd att inte vara till lags. Att maten som hon med stor omsorg lagade inte skulle duga. Varje middag så länge Christina kunde minnas, såg hon minnesbilden av Mamma Mi där hon stod med den varma karotten som doftade krydd-ljuvligt och hennes ängsliga:

— Tänk om det inte är gott!

De brukade skratta åt hennes osäkerhet och säga:

— Än sen då! Duger inte maten, får vi väl gå hungriga från bordet.

Det hade alltid varit så gott. Hon var skicklig i matlagning Mamma Mi. Och ändå så osäker, så beroende av vad andra tyckte. Så rädd att det inte var bra nog.

Men vi är ju lika, tänkte Christina förskräckt. Jag är som Mamma Mi och jag vill inte vara som Mamma Mi. Jag vill inte vara osäker. Lika rädd. Vara så beroende av uppskattning.

Hon la sina armar omkring moderns midja och kramade henne. Pussade henne på ryggen som när hon var liten och sa:

— Vad får vi för gott, Mamma Mi?

— Nån slags gryta, svarade modern och smakade eftersinnande.

— Är du mycket hungrig, Kicki?

Hon använder mitt smeknamn, tänkte Christina.

Mamma Mi vände sig om. Hon log ett tacksamt leende och sa:

— Vet du, jag gläder mig så åt att få ha dig hemma igen. Riktigt få rå om dig.

Det var just det, tänkte Christina. Rå om!

— Man kan inte äga en katt, fräste hon och ångrade sig i samma stund. Mamma Mi menade bara väl. Jag har så sammansatta känslor när det gäller mamma, tänkte hon. Ömhet. Kärlek. Ilska. Trots. Med pappa var det enklare. På honom blev man arg ibland. Men för det mesta fanns det en sval vänskap som kändes trivsam. Han var inte så personlig. Han höll alltid en viss distans.

— Titta vad jag har köpt!

Christina gick fram och tillbaka på det blanka köksgolvet och mannekängade i de nyköpta stövlarna med de skyhöga klackarna. Hon tänkte, det är bäst att jag visar dem med en gång. Ser hennes reaktion. Varför tror jag fortfarande att jag måste bli godkänd av henne? Jag som trodde att jag hade glömt hur det var att vara ett barn. Jag faller snabbt in i rollen.

— Fantastiskt snygga! Var har du fått tag i dem?

Säga vad man vill om Mamma Mi, men bra smak det har hon, tänkte Christina. Och man kan aldrig räkna ut hur hon kommer att reagera.

2

Skolgården låg i starkt solsken. Vita snödrivor. Lekande skrattande skolbarn. ”Solsken i blick”, så skulle Frida kalla den här bilden om hon skulle måla av den. Inte för att hon kunde måla. Hon kunde inte ens fotografera. Men hon skulle vilja kunna. Vitt, vitt, vitt, vackert och soligt. Och roligt såg det ut. Men Frida hade ingen att vara med.

Jag borde vara van, tänkte Frida där hon gick ensam. Det har ju alltid varit så här. Är man olik, så är man. Men hon förstod inte vad det var som gjorde henne olik. Jag är ju inte uppseendeväckande ful, och jag är inte dum, tänkte hon. Snarare tvärtom.

Mamma sa uppmuntrande:

— Det kommer att gå över. De är bara avundsjuka. Snart går du i högstadiet. Där träffar du likasinnade.

Stackars söta mamma. Hon förstod inte. De andra skulle ju också gå i högstadiet. De ”elaka djävlarna”, ”tjejmaffian” eller ”de fyras gäng” som de också kallade sig, de skulle vara hennes följeslagare i sjuan och åttan och nian. Ända upp i gymnasiet, kanske ännu längre. De som nu gick bakom henne och tråkade henne och var löjliga.

Om skolan skulle bestå enbart av lektioner skulle det vara lättare att uthärda. Det var rasterna, frukosttimmen och hemvägen som var problemet. Och ibland på fritiden när hon längtade efter någon att vara med. Hon kunde ju inte bara läsa. Böcker hade blivit hennes surrogatliv. Hungern efter att någon enda skulle vilja ha henne med fanns alltid. Det hände ibland att hon där hemma klagade över att hon var så utstött, så ensam. Hennes pappa kunde då säga:

— Du måste själv hjälpa till! Inte sätta upp näsan, vara så där fjär!

Han förstod inte heller. Och mamma, trösterskan, sa:

— Nästa termin kommer någon ny. Någon som också kan känna sig ensam. Du ska se att…

Men de nya som kom, de smälte in, fick kompisar, men blev aldrig hennes kompis. Lärde sig med detsamma att Frida var tråkmånsen. Den löjligaste tjejen i skolan. Plugghästen.

Om hon ändå hade varit en plugghäst ändå. Men nej, hon öppnade aldrig en skolbok. Hon kunde ändå. Hade alltid femmor på skrivningarna. Ibland försökte hon klanta till det. Med avsikt skriva ner sig. Men det var som om lärarna genomskådade hennes tafatta försök. De berömde henne ändå och Tekla satt där med sitt elaka flin och fick de andra med sig. Som om det var särskilt skrattretande att få beröm. ”Gullegrisen” kallade de henne.

I går hade deras lärarinna Stina Antonsson brutit benet. De hade fått sköta sig själva sedan dess. Men i morgon skulle visst någon ny komma. Johnsson i 5 B hade tittat in då och då och försökt att hyscha ner stojet.

Tekla som var ledare för ”tjejmaffian” hade lett ljuvt och insmickrande och sagt:

— Du kan väl unna oss den här enda dagen i frihet. I morgon kommer ju en ny hagga.

Och Johnsson hade brummat:

— Det är då för väl att det inte är jag som ska in i det här getapuliet.

Gud, så de hade skrattat. Till och med Frida hade tyckt att det låtit festligt. ”Getapuliet. ”

Stora tjocka Johnsson sa aldrig så mycket. Han skrattade aldrig. Och fastän de hade skrattat så de låg dubbla över bänkarna, hade han liksom inte tagit åt sig. Han hade glott på dem med sina vattenblå simmiga ögon. Skakat litet på sitt stora lurviga huvud och skrattet hade liksom studsat tillbaka på dem själva.

Det var han som var rastvakt den här veckan. Han gick där fram och tillbaka, fram och tillbaka, men han såg aldrig skolbarnen, tänkte Frida. Han gick bara fram och åter, fram och åter. Att ”tjejmaffian” gick bakom Frida och sjöng nidvisor:

”Något änglaaktigt skiner

omkring Fridas huvud, medge det”

det brydde han sig inte om. Han kanske inte hörde det, och om han hörde det, var det som om det inte angick honom. Frida själv brydde sig inte heller så mycket om det. Hon var van att höra hånfulla anmärkningar och nidvisor. Nu var det skollunch och de var på väg till bamba.

Inne i skolmatsalen tänkte hon, varför är ljuden så vassa här? Varför blir ljuden så kalla, metalliska? Så hårda skrapljud, varför så gälla röster?

Hon stänkte tomatketchup på spagettiröran. Hon längtade efter sin free style. Öronpropparna skulle stänga ute omvärlden och hon skulle få tänka ifred medan hon hörde Europe med Joe Tempest. Hon satt vid det runda bordet tillsammans med ”tjejmaffian” och Hasse och Eskil. Det var när Hasse sträckte sig efter ketchupflaskan som Tekla ropade:

— Usch, ta den inte! Den är smittad!

— Va då smittad? sa Hasse oförstående.

Tekla visade med kroppsspråket hur ketchupflaskan blivit besudlad med Fridas händer.

Så nedriga de är, behandla mig som en pestsmittad. Vad kan jag göra? tänkte Frida gråtfärdig. Om jag går till ett annat bord, kommer de bara efter och mobbar mig där också. Hon såg hur Veronika låtsades sudda bort hennes fingeravtryck på flaskan. De andra var med på leken och gnuggade allt som Frida tagit i med pappersservetter. Mari hämtade ett annat brödfat från grannbordet. De kunde inte ta av brödskivorna som låg i deras brödfat.

— Vi har fått en svårartad infektionshärd vid vårt bord, sa Tekla och flinade. Vi måste vara ytterst försiktiga med smitthärden.

De kunde inte längre ta kalops från matskålen som Frida hållit i. De putsade frenetiskt smörkniven med hushållspapper innan de tordes använda den. Skolbarnen vid de andra borden hade lagt märke till den nya leken och hade roligt.

De gör det bara för att retas. Om jag visar hur sårad jag är, blir de ännu värre, tänkte Frida. Hur länge skulle det dröja tills hennes hud blev lika tjock som Johnssons? undrade hon. När försmädligheterna inte skulle bita på henne mer?

Frida tänkte på fröken. På Stina som låg med ett brutet lårben på sjukhuset. Frida undrade om hon hade mycket ont. Om lärarinnan kanske tyckte det var skönt att slippa klassen. Slippa ”tjejmaffian”. Slippa, slippa, slippa. Jag skulle vilja byta med henne. Ligga i ett stort svalt sjukrum och läsa roliga romaner. Ulf Lindells ”Kyssen”. I går när hon låg och läste den, hade mamma kommit.

— Den är inte för barn, hade hon sagt och tagit ifrån henne boken. Den är inte nyttig för barn…

Det är inte nyttigt för mig att gå i den här klassen heller, tänkte Frida. Men hur det verkligen är, det vet ju inte mamma. Det kan man inte ens berätta.

3

Personalrummet var stort och luftigt. En man, antagligen en lärare, stod och tittade ut genom ett av fönstren. Christina tog av sig pälsjackan, granskade sig kritiskt i spegeln. Sneglade på mannen som stod som fastnaglad vid fönstret med ryggen mot henne. Han borde ha hört henne, tänkte hon, men han vände sig inte om. Hon såg på sin spegelbild igen och tänkte, jag duger. Svartsilkig jumper som hängde löst ner över höfterna, smal lång kjol och de röda stövlarna med häftiga klackar. Inga smycken, bara röda öronclips.

Det var ett vackert rum. Gardinerna var grå och blå och rosa. Inredningen var ljust robust. Runda furubord och eleganta fåtöljer. Bokhyllor fyllda med böcker och tidskrifter. Stora gröna växter stod i grupperingar på golvet. På väggarna hängde snygga tavlor, sådana som Christina inte hade råd att köpa.

Hon såg på mannen som stod som en staty borta vid fönstret. Hans ryggtavla var bred och tung. Den var talande. Den sa: jag skiter i omgivningen. Jag är inte intresserad av vad andra tycker om mig. Skulle hon gå fram och besvära honom. Presentera sig och säga: ”Jag är den nya… Goddag …”

Christina hade med avsikt kommit tidigt. En hel timme före första lektionen hade hon kommit till skolan. Irrat genom de tomma korridorerna tills en vaktmästare sett henne och visat henne tillrätta. Första dagen ville hon inte komma in i ett rum fullt av lärare. Tjugo par ögon skulle granskande riktas mot henne. ”Den där lilla snärtan, är det hon som ska bli den nya vikarien? ”

Christina slog sig ner i en fåtölj. På bordet framför henne låg dagstidningar. Hon tog en och bläddrade litet förstrött. Det kändes som att sitta i en hotellfoajé. Det doftade kaffe, konstigt nog. När hon såg sig omkring, upptäckte hon ett litet pentry inbyggt mellan två skåp. En kaffebryggare var full av rykande svart kaffe. Kanske gubben vid fönstret…?

I kapprummet började lärare samlas. De pratade och glammade. Det lät så intimt, mjukt. Mina blivande arbetskamrater, tänkte Christina och kikade över tidningskanten på dem där de trängdes framför den stora väggspegeln. En del undersökte små inbyggda fack i ett väggskåp. Snart har också jag ett fack med betydelsefulla meddelanden, tänkte hon.

Lärarna började strömma in. De flesta var kvinnor. Så var det ju. Kvinnoyrket, läraryrket. Så hade det varit på högskolan också. De flesta hade varit tjejer.

Ingen tog någon notis om Christina när de kom in och slog sig ner. De tittade på henne lite flyktigt, och hon såg förvåning och nyfikenhet i deras ögon, men ingen kom fram och hälsade. Jag borde kanske stiga upp och presentera mig, tänkte Christina, men också det kändes fel.

En lång ljus kvinna donade med kaffeapparaten. Hon tog fram ett fat med en mjuk kaka och sa skrattande:

— Den här veckan glömde jag inte fikabrödet. Ärni inte förvånade?