Saga Egmont
Det ordnar Puck
är översat från danska av Marianne Jangö efter
Det ordner Puk
Copyright © 1962, 2017 Lisbeth Werner og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711742372
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
— Nej, sade Karen.
— Ja men vi hade ju kommit överens …
— Jag har inte lust.
— Jaha.
Puck gned händerna mot varandra och sneglade upp mot den övre våningssängen där Karen låg och stirrade i taket. Hon kände väninnan tillräckligt väl för att veta att det inte skulle löna sig att försöka övertala henne.
— Nåja, sade hon, då får jag dra mina färde mol allena.
Puck undrade ett slag om Karen skulle bli stött över att hon inte verkade mera enträgen. Det var en sak att vara på dåligt humör och inte känna sig upplagd, men om man fick veta att man inte var oumbärlig …
Hon tog sig extra lång tid med att arrangera scarfen om halsen bara för att få tid att tänka över saken ordentligt.
— Ärligt talat så är jag en smula sårad, sade hon till sist.
Men även om hon menade vartenda ord hon sade lät hennes röst inte särskilt övertygande.
— Annalisa är ute på en biltur tillsammans med sin amerikanska kusin och Lilian sitter och skriver brev till sina föräldrar. Men det hade inte gjort nånting, om vi bara hade kunnat ha den här ridlektionen tillsammans. Vi kom ju överens om det i går.
Karen vände sig om på sidan:
— Kan du inte låta bli att tjata på mig, sade hon hårt. Jag har väl rätt att säga nej. Jag är inte din slav, vad jag vet.
I detsamma gick dörren upp och Inger kom in i rummet. Hon hade hört Karens sista ord och såg förskräckt bort mot Puck.
— Nej, sade Puck stilla, det är du naturligtvis inte, och jag hoppas att du förstår … i alla fall om en stund när du har lugnat ner dig … att jag är ledsen bara för att jag så gärna hade velat rida tillsammans med dig.
Hon nickade till Inger och gick sedan ut. Inger slog sig ned vid bordet och såg ut genom fönstret. Karen låg kvar som förut. Nerifrån parken kunde man höra glada röster och höstsolen som föll in i rummet tecknade en gyllene fyrkant på golvet. Inger suckade djupt, halvt bekymrad, halvt tillfreds. Sedan sträckte hon på sig och sade:
— Nej, det är bäst att se till att man får nånting gjort.
Hon tog fram en bok, öppnade den och satt sedan en stund och bläddrade planlöst i den. Det var svårt att samla tankarna och koncentrera sig på läxorna — till och med för Inger. Och orsaken till det var inte bara de glada rösterna och den gyllene höstsolen. Nu hade Karens dåliga humör hållit i sig nästan en hel vecka och det hade inte kunnat undgå att sätta sin prägel på stämningen i ”Fyrklövern” — som flickorna kallade sitt rum. Annars hade de ju så mycket att vara glada över. Den muntra och vänliga stämning som för det mesta rådde på Egeborgs internatskola inbjöd bara den till skratt och leenden. Och lyckligtvis var atmosfären oftast sorglös och glad i ”Fyrklövern”. Men de senaste dagarna hade varit annorlunda. Karens humör var alltid oberäkneligt. I långt högre grad än någon av de andra flickorna var hon en stämningsmänniska. Inger var sansad och förnuftig och nästan alltid glad och nöjd. Puck var vanligen så upptagen av allt som försiggick runt omkring henne att hon aldrig hade tid att hänga med huvudet (även om det nu och då hände saker och ting som borde ha gett henne huvudbry nog), och de sorger hon hade mött hade inte varit allvarligare än att hon kunnat jaga dem på flykten efter en kort tid. Senast hade hon sluppit undan betydligt lindrigare än väntat efter att ha ramlat av en häst. Nu hade hon börjat rida igen på de fina hästar som godsägare Herbert Dreyer på Storgård varit så enastående vänlig att ställa till flickornas förfogande. Ja, Puck var det inget fel på, tänkte Inger. Med henne hade man aldrig några problem. Och det hade man inte heller med Skip — Lise Sommer hette hon egentligen — den lilla sjökaptensdottern med det skimrande ljusa håret och det glada goda humöret.
Men Karen däremot …
Inger kastade en blick upp mot kamraten som fortfarande låg och stirrade upp i taket. Till sist sade hon:
— Ska vi gå ut och gå ett slag?
Karen vände sig emot henne och Inger förstod av de rödkantade ögonen att väninnan hade gråtit.
— Som jag ser ut? frågade Karen.
— Vi kan smyga oss nerför trappan och rusa iväg sen, föreslog Inger med ett småleende.
Karen skakade på huvudet.
— Nej, vi stannar kvar.
— Ja, då gör vi väl det.
I korridoren utanför hördes snabba steg. Dörren rycktes upp och smälldes sedan igen så att det ekade. Det var Skip som kom.
— Åh, om ni visste, sade hon, det är det mest spännande jag nånsin varit med om …
— Men Skip, utbrast Inger, du skrämmer livet av oss! Vad är det som är så spännande?
— Det är Annalisa. Hon håller på och planerar en riduppvisning, sade Skip.
— Det är gamla nyheter, förklarade Inger. Vi hörde talas om det redan i går, och eftersom Annalisa är ute och åker bil i dag så kan det knappast ha hänt nånting nytt i saken. Förresten så rider du ju inte …
— Det kan väl vara spännande ändå, försvarade sig Skip. Men all right, vi talar inte mer om den saken.
Hon fick syn på Karen och sade:
— Hej, fröken Jessen!
Karen svarade inte.
— Jaha, sade Skip, är det på det viset? Vad har jag nu gjort dig?
— Ingenting, svarade Karen. Jag vill bara bli lämnad i fred.
— Men se det går inte.
Inger som stod borta vid fönstret blandade sig nu i samtalet:
— Skip, lämna henne i fred.
— Det blir inte tal om det, sade Skip en smula hetsigt. Hon ska inte få ligga där och tjura så länge jag kan göra nånting för att förhindra det. Jag såg nog för en stund sen att Puck kom gående mol allena på väg till ridlektionen, och jag såg också att hon var ledsen över det. Jag råkar också veta att ni hade kommit överens om att rida tillsammans i dag och jag vill inte veta av något dåligt kamratskap här hos oss i ”Fyrklövern”. Jag har talat!
— Sköt du dig och dina affärer, snäste Karen. Om jag vill bli lämnad i fred, så angår det varken dig eller någon annan.
— Det gör det visst, det, vidhöll Skip. Vi är här för att hjälpa varandra och jag har gått och tittat på dig de här senaste dagarna. Vad är det som har hänt, Karen? Ut med språket nu!
Karen vände sig med ansiktet mot väggen och svarade inte.
— Vad är det? upprepade Skip.
— Ingenting.
— Vi kanske hellre ska säga … som vanligt? frågade Skip.
Karen satte sig med ens rätt upp i sängen.
— Ja, sade hon ilsket, det är detsamma som vanligt, och om ni hade den minsta smula fantasi så hade ni förstått det. Men du, Inger, har de raraste föräldrar i världen, som alltid skriver till dig och som du kan lita på i vått och torrt. Och du, Skip, har din snälla pappa som visserligen reser till världens ände, men hela tiden tänker på dig och skriver till dig och gläder sig åt att komma hem till dig. Och vad Puck angår så är det ju bara en tidsfråga när hennes pappa blir färdig med sitt uppdrag i Chile och kommer hem till henne igen. Men för mig är det annorlunda.
— Du har ju din mamma, invände Skip.
— Jaså, svarade Karen bittert, tycker du verkligen det?
— Nej, jag måste ju hålla med om att det är ganska sällan du hör av henne eller ser till henne, men du har henne i alla fall. Alla fyra är vi ju här därför att våra föräldrar av en eller annan anledning inte kan ha oss hos sig. Det är en sak Som vi har gemensamt. Det är klart att anledningarna till det kan vara vitt skilda, men i alla fall …
Skip tystnade tvärt. Hon visste mycket väl varför Karen var så ledsen. Hennes far och mor var skilda. Var fadern befann sig visste ingen. Karen hörde aldrig ifrån honom. Modern hade fått vårdnaden om dottern, men hon var alltid ute på resor någonstans i världen och det var inte ofta Karen fick brev av henne. Det var som om modern gradvis höll på att göra sig fri från sin flicka. Som om hon så småningom försökte vänja sig vid att leva utan henne. Så länge pengarna regelbundet skickades till skolan (den saken sköttes från ett advokatkontor i Köpenhamn) gjorde sig fru Marianne Jessen inte några bekymmer för dottern. Karen var i goda händer hos rektor Frank och hans fru, och Egeborgs goda rykte var en borgen för att flickan fick den bästa möjliga undervisning och växte upp i en riktig och sund omgivning. Men för Karen själv var detta inte nog och tidvis pinades hon fruktansvärt och kände sig ensam och övergiven.
— Men i alla fall, vad då? frågade Karen envist.
— Det är klart att det är synd om dig, medgav nu Skip öppet. Tycker inte du det också, Inger?
Inger hade iakttagit de båda andra utan att själv säga någonting. Nu skruvade hon oroligt på sig. Hon var rädd för att såra Karen. Men å andra sidan var det kanske bäst att en gång få tala ut på allvar.
— Tänker inte din mamma komma hem igen snart? frågade hon.
Karen skakade på huvudet.
— Har du hört nånting från henne nyligen?
Återigen skakade Karen på huvudet.
— Det är länge sen sist, sade hon. Jag har väntat på brev varenda dag. Bara det inte hänt henne nånting.
— Vet du var hon är nånstans?
— Senast hon skrev var hon i Rom. Då talade hon om att hon hade börjat skriva på en bok. Det tycker jag låter så spännande, inte sant? sade Karen och lyckades frambringa ett litet leende. Mamma har aldrig förut försökt sig på ett arbete i den stilen, men tänk om hon skulle råka bli en stor författarinna. Hon är väldigt begåvad.
Inger kastade en försiktig blick upp mot fotot som hängde på väggen ovanför Karens säng. Fotot av modern. Det visade en mycket elegant och mycket vacker ung dam med en leende mun och ett par vackra ögon som såg rätt in i betraktarens.
— Hon ser intelligent ut, sade hon.
— Det är hon också. Och dessutom är hon ovanligt vacker.
— Du ska se att det. kommer nog ett brev från henne när som helst, sade Inger lugnande. Det är alldeles onödigt att gå och oroa sig så där.
— Jag kan inte hjälpa att jag gör det. Allting verkar så meningslöst just nu tycker jag.
Och Karens ögon fylldes av tårar på nytt. Då sade Skip:
— Du borde ta på dig ridbyxorna och skynda efter Puck det fortaste du kan. Hon skulle bli så glad.
Karen tvekade ett ögonblick och sedan hoppade hon ner på golvet.
— O. K., Skip! sade hon, men rösten lät ansträngd och det var tydligt att hennes goda humör var låtsat.
En stund senare var hon i alla fall på väg mot Storgård.
Skip slängde sig på sin säng och suckade djupt:
— Vi två som är gamla och förnuftiga har nu också en massa att stå i med, sade hon till Inger som återigen hade tagit fram sina böcker och verkligen hade börjat läsa på allvar.
— Vad ska vi egentligen ta oss till med Karen? Om inte hennes mamma dyker opp snart, så slutar det med att Karen blir lika bitter och tråkig och besvärlig som förr.
— Jag tror inte att vi kan göra nånting. Vi kan ju inte tvinga hennes mor att resa hem till Danmark. Om man bara visste var hennes pappa är. Karen talar aldrig om honom.
— Hur länge har föräldrarna varit skilda?
— Tre år, tror jag.
— Stackars Karen. Hon har det inte lätt.
— Vi kanske kunde tala med rektorn om det här, föreslog Inger. Han kanske kunde hjälpa oss.
— Kanske. Men tror du inte att han kommer att säga: — Mina unga damer, det här är en sak som inte angår er?
— Det tror jag inte. Rektorn är alltid så förstående. Jag tänker i alla fall tala med Puck om det när hon kommer tillbaka. Hon är den av oss som har lättast för att tala med rektorn — eller kanske med fru Frank i stället. Men nu får du hålla tyst ett slag. Jag måste läsa på fysikläxan!
— Jag tror att Blis har saknat dig.
— Jag hoppas det, sade Puck med ett leende. Jag har i alla fall saknat honom!
Hon klappade hästen på halsen. Det var härligt att sitta i sadeln igen, men det märktes tydligt att hon hade fått lägga ridningen på hyllan för det onda benets skull. Hon kände sig ganska otränad och fick inte heller glömma att läkaren hade förbjudit henne att ta i för hårt med detsamma.
Annalisa Dreyer och hennes amerikanska kusin, Jennifer Turner, satt uppklättrade på stängslet och tittade på när Puck red runt på volten bakom Storgårds manbyggnad. De hade just slutat sin ridlektion när Puck kom och nu satt de och diskuterade hennes hållning i sadeln och hästens rörelser. Vad de två flickorna inte visste om ridning var inte värt att veta.
— Det är synd att du snart måste tillbaka till Amerika, sade Annalisa plötsligt. Jag skulle så gärna vilja att du stannade kvar. Tror du inte att du får det?
Jennifer kunde inte låta bli att skratta. Annalisa var för rolig med alla sina infall.
— Ja, men vad tror du mamma och pappa skulle säga? Och hur skulle det gå med skolan?
— Strunt i den. Vi har ju en bra skola här. Längtar du tillbaka till Texas?