SAGA Egmont
Hjärta av is
Copyright © 2002, 2017 Ingrid Kampås og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711523704
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Till Camilla och Peter
Den enda karaktären i denna bok som har en förebild i verkligheten, är en äldre drevkarl. Alla andra personer och händelser, liksom själva Sundsby, är uppdiktade. Varbergs stad med fästningen är dock sig lik.
Den Patricia som omnämns i texten är författarinnan Patricia Tudor-Sandahl.
Jag har ett hjärta av is. När jag ser på min hand tänker jag på att den muskel som regelbundet slår sina sjuttio slag per minut, är lika stor som en knuten näve. En hårt frusen kristall innanför bröstbenet. Dit in når ingen värme.
Det tog lång tid att komma fram till ett beslut. Det var svårt. Därför känner jag lättnad nu när jag har bestämt mig. Jag vet vad jag måste göra.
Under mitt värsta mörker är det bara min planering som håller mig uppe. Den får mig att fungera normalt. Jag säger fungera, eftersom en människa som fått sitt hjärta fryst, aldrig är eller blir normal. Den personen, jag, lever bara för sin frigörelse.
Den enda verkliga upprättelsen kommer genom hämnd.
årets första nattfrost pudrar torsdagsmorgonen vit och ger en föraning om vinter. Luften känns kall i lungorna och andedräkten blir till ett moln. Kylan kommer varje år som en överraskning. Inga vantar, isskrapan borta. Mari använder ett kassettband för att få ren vindrutan samtidigt som Anton sitter i sin barnstol i baksätet och huttrar.
”Sätt på värmen, mamma!”
”Den är på för fullt.” Med fingrar stela som istappar sätter hon sig vid ratten. Det tar henne en kvart att köra först till dagis och sedan till arbetet. Från gården i Hallsered in till Sundsby.
Den ena arbetsdagen är inte den andra lik men det finns vissa rutiner. Till dem hör telefontiden mellan åtta och nio. Idag är hon några minuter sen och redan i korridoren hör hon hur telefonen står och ringer inne på hennes kontor. Hon tar emot det första samtalet samtidigt som hon klär av sig ytterkläderna och loggar in på datorn. Det är förkylningstider och hon hinner avverka råd om näsdroppar och febernedsättande, samt boka några läkarbesök, innan Vera ringer.
”Hej Vera! Hur mår du?”
”Ja, det är som vanligt. Du vet med värken och så, inte värre.” Rösten är ängslig. Avvaktande.
”Är det något jag kan hjälpa dig med?” Mari håller telefonen mellan kinden och axeln medan hon öppnar dagens post.
”Det är Bengt”, säger Vera. ”Du tror inte du kunde komma hit?”
Mari lägger ifrån sig en inbjudan till en föreläsning i etik. Hon hör den vädjande tonen i andra änden av luren. ”Jag kan komma efter min öppna mottagning. Runt halv elva. Blir det bra?”
”Det vore snällt av dig. Jag är så orolig.”
”Då ses vi sen. Hej så länge.” Det är ingen idé att fråga vad saken gäller. Om ärendet ändå inte kan klaras av på telefon så är det onödigt att röra upp känslor som hon för stunden inte kan ta itu med.
Vera hör till de av hennes patienter som kräver mycket omsorg. Drabbad av polio i barndomen och som följd av det skador som gjorde henne rullstolsbunden redan i femtioårsåldern. En värk som är svår att lindra. Änka sedan över trettio år. En missbrukande son. Det är inte första gången Vera ringer på detta sätt och ber Mari komma, och när hon stiger in i hennes hus denna dag tänker Mari på att det finns så lite hon kan göra. Bara finnas till. Lyssna.
Vera finns i köket på nedervåningen. Det är stökigt, det syns att någon gör sitt bästa för att hålla undan skräpet men inte riktigt mäktar med. Gamla tidningar, trots allt samlade i en hög på bänken invid fönstret, ett fång kläder på en köksstol, gardiner som förmodligen har hängt i tio år, katternas matskål på en smutsig kartongbit på golvet där torrfodret har spritt sig över mattan och mjölken runnit ut och torkat in.
Vera har makat in rullstolen under den handikappanpassade diskbänken och håller på att skala potatis, men när Mari kommer in stänger hon av kranen och släpper ner potatisskalaren i hon. Hon rullar bort till bordet, tar av sig glasögonen och lägger dem framför sig. Ögonen är rödgråtna, ansiktet svullet. Hon har långt hår, svart med gråvita inslag, uppbundet i en svans i nacken. Mari följer fårorna på kinderna och pannan med blicken, för att så länge som möjligt undvika att titta in i Veras ångestfyllda ögon.
En kör sjunger ”O, Store Gud” i radion som står på köksbordet och Mari knäpper av den. ”Vad är det som är fatt, Vera?”, säger hon och iakttar den tår som hotar att falla från Veras högra ögonvrå.
”Det är Bengt. Han har inte kommit hem.”
”Han kommer nog snart, ska du se.”
”Det är något galet!” Vera börjar plocka med en virkning som ligger på bordet. Hon snor det röda garnet, i vad som ska bli en julduk, över vänster pekfinger. ”Jag är rädd att något har hänt honom.”
”Du vet ju att han kan vara borta några dagar.” Mari kan räkna upp åtskilliga tillfällen då Bengt gett sig av. Till Malmö eller Köpenhamn. Ibland Göteborg. Sedan har han kommit hem, påtänd eller bakfull. Han har suttit inne för knarkinnehav och vad hon vet också varit häktad, det skvallras mycket i en liten håla som Sundsby, misstänkt för langning men frikänd i brist på bevis. Hans frånvaroperioder drabbar Vera hårt. Med en sjuklig oro kan hon inte slappna av förrän han har kommit hem.
”Nu på morgonen låg jag vaken och tänkte att jag skulle be hemtjänsten gå upp och titta i hans rum. Sen ångrade jag mig. Nu kommer dom ju inte förrän ikväll nästa gång.” Hon ser vädjande på Mari.
”Det är klart att jag kan gå upp”, säger Mari. ”Men jag förstår inte vad jag kan göra där uppe.”
”Du kanske kan se om det är något på telefonsvararen.”
”Varför?”
”Han var nere och åt igår kväll. Sa att han skulle få besök sen. När hemtjänsten hade lagt mig strax före nio och jag precis skulle somna, tyckte jag att jag hörde telefonen ringa fyra gånger. Han gitter inte svara alltid ifall det är någon han inte vill tala med, och då går den på efter fyra signaler. Jag tänkte att någon kanske hade lockat honom med sig.”
Mari kommer att tänka på att Bengt inte har vare sig körkort eller bil. ”Hörde du inte om det kom någon och hämtade honom?”
”Jag måste ta sömntabletten, annars kan jag inte sova för värken, vet du. Då sover jag så tungt. Men jag tror att jag hörde en duns.”
”Då gör vi så här”, säger Mari. ”Jag går upp och ser efter och sedan måste du försöka lugna ner dig lite. Han är en vuxen människa och får faktiskt ta ansvar för sig själv.”
Den äldre kvinnan vrider garnet i händerna och Mari inser att hon har sagt något dumt, onödigt, eftersom Veras neurotiska oro inte går att resonera bort.
Trappan upp till andra våning är trång och även här breder smutsen ut sig. Mari har inte tagit av sig skorna och hon känner hur de kippar fast för varje trappsteg. Hon vill helst inte tänka på vad det kan vara som klibbar. Uppe på trappavsatsen står en papperskasse med tidningar och där ligger en hög med skor i änden av en hopveckad trasmatta. Det finns två små rum där uppe. I det ena finns en brun- och grönrandig soffa bakom ett lågt bord i ett mörkt träslag. Bordet är fläckigt av glasringar och brännmärken från cigaretter. Längs ena väggen står en tv och en stereo på en bänk. I sovrummet finns inga lakan på sängen och täcket ligger knycklat vid fotänden. På ett nattygsbord står telefonsvararen. Den blinkar. Hon kliver försiktigt över den murrigt gröna heltäckningsmattan, rädd att trampa i något, och trycker på Play. Svararen surrar när den spolar tillbaka, knäpper till, och så hörs en röst. Sluddrande men ändå tydlig. ”Hej, det är jag, Janne. Jag kommer upp sen.”
Mari ser sig om i rummet, en bunt porrtidningar ligger vid elementet och med en stark känsla av avsmak och av att hon har fått nog, bestämmer hon sig för att gå ner. Strax innan trappan börjar finns en toalettdörr. Som på en impuls öppnar hon den och blir stående med handen på handtaget.
Det minimala fönstret till vänster, ovanför badkaret, reflekterar en solstråle i spegeln över tvättstället. Den bländar henne för ett ögonblick och hon tror först att någon håller på att måla därinne. Hon ser, men hjärnan kan inte ta in det ögonen säger henne. Det tar en stund innan hon förstår vad hon tittar på.
Bengt ligger på golvet med en kniv i magen. Det vänstra benet är utsträckt under tvättstället och det högra skrevar ut över golvet. Axlarna vilar mot badkarets nedre del och huvudet lutar snett framåt åt höger. Det får munnen med sin nedfallna underkäke att se sned ut. Hans händer vilar på låren, med handflatoma uppåt, som om han hade klamrat kring sin kropp innan döden fått armarna att falla ner. Han har slitna blåjeans. Trycket på den en gång vita T-shirten går inte att urskilja.
Genom tandkrämsstänken på spegelglaset ser Mari sitt ansikte och hon kommer att tänka på en ramsa som Anton brukar ropa när han rusar runt med sitt träsvärd: ”Blodet sprutar! Blodet sprutar!”
Hon känner kväljningarna komma och rusar nerför trappan och ut genom hallen. Ute på yttertrappan klamrar hon sig fast i räcket och tror för en stund att hon ska kunna motstå illamåendet. Men det kommer tillbaka och hon lutar sig fram och kräks i rhododendronbusken.
Efteråt rätar hon på sig och andas in den friska luften. Så mycket blod! Vad ska hon göra nu? Hon måste få sätta sig en stund. Hon sjunker ner och lutar sig mot räcket, fryser. Hon hade ingen jacka med sig, den ligger i bilen. Bilen förstås. Nycklarna som hon tar upp ur byxfickan vill inte ligga stadigt i handen och hon gör en repa i lacken när hon öppnar bildörren. Mobiltelefonen är kvar på sätet. 112. Hon ber att få polisen.
När det är avklarat vet hon inte hur benen ska kunna bära henne tillbaka in, tillbaka till Vera. Hon blundar, lägger huvudet mot nackstödet. Det värsta återstår. Vera måste undra nu. Varför hon sprang ut. Varför hon inte kommer in igen. Vem ska säga det om inte Mari? Hon inser att det måste bli hon som överbringar budskapet, men bestämmer sig för att vänta på polisen.
”Fan!” säger Åke. Han har tagit emot larmet och går ut ur polisbilen för att slänga sin halvätna köttbullsportion i papperskorgen. Göte tar med sig sin hamburgare till bilen. De lämnar korvkiosken framför Statoil och kör genom Sundsbys huvudgata. Förbi posten, banken och pizzerian. Längs gatan finns ett fåtal butiker, däribland elaffären som även har systembolagsutlämning, och en damfrisering. Apoteket finns vid vårdcentralen, bredvid sjukhemmet i västra utkanten av samhället. Där ligger också skolan.
Sundsby ligger i en dalgång, klättrande uppför norra sluttningen. Närmast centrum finns hyreshus och enklare egnahemshus. De senaste tio åren har det byggts mycket parhus, kommunalt ägda hyresbostäder i pastellfärger, på tomterna efter de rivna träkåkar som förr låg längs huvudgatan. Längre upp mot skogen ligger gräddhyllor med villor i vit mexisten och utsikt. Det finns en brandstation och ett litet industriområde öster om samhället, åt Lunnered till. I den östra änden ligger också kyrkan med tillhörande kyrkogård.
Tills för några år sedan hade huvudgatan varit genomfartsled men sedan den nya vägen drogs söder om Sundsby har trafiken minskat avsevärt. Det är lugnare på många sätt men det har haft negativa effekter på kommersen. Ingen stannar längre till i Sundsby, bageriet med café har fått lägga ner, likaså värdshuset. Ett fridfullt samhälle, på ytan idylliskt.
När Åke far förbi pizzerian tänker han på att det var där gamla charkuteriet låg. Han har växt upp här och sett samhället förändras. Från en sluten enhet, visserligen inte utan sina dramer och brott, till en öppen värld. Allt var inte bra förr. Någon söp, en annan var otrogen, vissa barn for illa. Men allt försiggick ändå i det lilla formatet. De flesta människor var välmenande Svenssons. Nog kunde den sociala kontrollen bli påfrestande ibland men den innebar också en trygghet. På sextiotalet hade det funnits en sådan framtidstro och gemenskap. Något byggdes. Med PV, tillverkningsindustrier och möjligheter för alla. Vid en viss tidpunkt, kanske var det när han kom hem från polishögskolan i början på åttiotalet, kanske redan innan, började allt förändras.
Plötsligt fanns det knark, kriminalitet, utslagna, arbetslösa och främlingsfientlighet. Det har också tillkommit stress och ett slags kollektiv ångest. Sundsby har blivit en global miniatyr.
”Tur att vi var så nära”, säger Göte. Han suckar och Åke vet att han tänker på sin arbetssituation. De är närpoliser numera men med ett stort distrikt att bevaka, framför allt på kvällar och helger. För att inte tala om nätterna. Inre befäl finns bara på stationen i Varberg till klockan tjugofyra. Efter det går larmen via ledningscentralen i Halmstad till de tio poliser som finns i tjänst i Halland. Vill det sig riktigt illa kan alla tio vara i södra länsdelen när något händer i den norra.
Åke kör västerut, mot Klocksbo. Han kör om en traktor. ”Vad ska du göra på din semester, Göte? Sova?”
”Nä du. Jag ska räfsa löv. Gödsla landen. Höstarbete. Du borde börja med trädgårdsskötsel.” Han slickar resterna av dressingen från vänster hands fingrar och tar en klunk Fanta.
”Det är fördelen med att bo i lägenhet. Jag slipper sånt.”
”Man måste ha ett intresse. Tänk på pensionen.”
”Hur många dagar har du kvar nu?”
”Tvåhundraåttioåtta. Det ska bli skönt att slippa den här skiten.”
”Bra för dig.”
”Ta inte illa upp men jag ska säga dig att jag är så jävla trött på det här jobbet. När jag började som polis för fyrtio år sen skulle vi hjälpa människor. Sy in tjyvarna så att vanligt folk fick vara ifred. Herre Gud, det känns som om det var på stenåldern.” Han tar den sista klunken, rapar och slänger burken på golvet. ”Omhänderta fulla trettonåringar och sjuttonåriga biltjuvar. Sen kommer socialen och klappar dom på axeln och säger: ’Lilla vän, så får du inte göra.’ Nästa dag tar vi dom igen. Det tar aldrig slut!”
Åke svarar inte. Han blinkar vänster, får vänta för en mötande lastbil, och svänger sedan in på grusvägen till Klocksbo. En bonde håller på att höstplöja och några måsar flyger skränande över åkern på jakt efter nyuppvända maskar. Efter ett par kilometer syns det vitmålade huset. Framför ladan står tre skrotbilar uppställda. Det som en gång har varit trädgård är igenvuxet. Det är endast solen som kan ge ett försonande drag åt förfallet. Åt det som behöver röjas, målas och klippas. Han väjer för en katt och bromsar in bilen på gårdsplanen. Mari står på trappan. Han känner suget. Blandningen av glädje och längtan.
”Gud vad skönt att det var ni!”
”Vi får sluta träffas så här”, säger Åke. Han ångrar genast sina ord. Varför måste han jämt raljera?
”Är det någon som är död?” frågar Göte.
”Det är Bengt.”
”Det var väl bara väntat att han förr eller senare skulle ta en överdos.” Göte är trött på missbrukare.
”Om inte man kan ta en överdos kniv själv så är det någon som har haft ihjäl honom”, svarar Mari ilsket. ”Ni får gå upp och titta!” Hon går in till Vera.
Åke tar ett djupt andetag och följer efter Göte in i huset.
Vera sitter kvar vid köksbordet och tvinnar garnet med oseende ögon, hon tittar inte upp när Mari sätter sig bredvid henne. Mari stryker Vera över handen. ”Jag har ringt polisen. Dom kom nu.”
”Polisen?”
”Jag var tvungen, det måste du förstå.” Hon fattar mod, nu måste det ske. ”Vera, Bengt är död. Jag hittade honom i badrummet. Det verkar som om någon har dödat honom.” Hon låter sina ord sjunka in hos den andra men tvivlar en stund på att denna hört vad hon har sagt. Ett gulrött lönnlöv blåser mot fönsterrutan och glider sedan ner på fönsterblecket. Det blänker i solljuset. Vera är tyst men börjar så gråta. Tårarna rinner över kinderna och halvvägs ner på bröstet innan de sugs upp av det glansiga garnet i den stickade västen. De åstadkommer mörka prickar i det ljusa blå, som smutsfläckar. Hon får upp en näsduk ur väskan som hänger på rullstolen. ”Han var mitt barn!” Orden kommer uppgivet, som hos den som fått bekräftelse på något länge väntat.
”Är det okey om jag sätter på lite kaffe?” Den äldre kvinnan nickar och Mari gör i ordning kaffe och dukar fram två koppar.
Vera får sitt kaffe, hon värmer båda händerna på koppen men dricker inte. ”Han var en odåga men du vet, hur det än är så är ens barn alltid ens barn.”
Mari flyttar sin stol närmare Vera och lägger armarna om henne. ”Snälla, snälla Vera. Det är så hemskt alltsammans.” De sitter så en lång stund. Som alltid när det inte finns några ord som kan trösta, är det bäst att vara tyst. I farstun hörs de klampande stegen från Åke och Göte när de går ut.
Han levde ett farligt liv, Bengt Silén, tänker Mari. Droger och våldsamma bekanta. Att han skulle dö på väg från ålderdomshemmet till posten för att lyfta pensionen var det väl ingen som trodde, men hans hastiga död är ändå överrumplande.
Hon känner sig villrådig och stressad. Hon har barnavårdscentral på eftermiddagen. Det är absurt att tänka på sig själv nu och hur hon ska klara av sitt eget, när Vera har det så här, men hon kan inte låta bli. Något måste ändå göras, inget blir bättre av att bli uppskjutet. Hon tar sats, försöker fånga Veras blick och höjer rösten så pass att den andra rycks ur sina tankar.
”Du kan inte vara kvar här ensam, inte efter vad som har hänt.”
”Vart ska jag ta vägen?”
”Jag ringer till Carina, omsorgsutredaren. Hon får försöka ordna en avlastningsplats på sjukhemmet till dig.”
Vera gör en grimas men tar upp den trådlösa telefonen ur rullstolsväskan och räcker den till Mari. Det är bäst att ringa nu, innan Carina går på lunch.
”Carina Ljungström.”
”Hej, det är Mari. Kan du ordna en plats på Svalebo ett tag åt Vera Silén?”
”Kan jag ta ner månen? Hur viktigt är det?”
”Mycket viktigt.”
”Det finns knappt en enda korttidsplats i kommunen. Anders Johanssons fru kom hem från sjukhuset igår, så han går hem idag. Jag har tänkt att Alfred på Näset ska få den platsen i morgon. I annat fall får jag sätta in mer hemtjänst hos honom.”
”Gör det! Jag kommer med Vera om en stund om du är snäll och förvarnar på hemmet. Jag ska förklara alltihop sedan.” Mari lägger på och vänder sig till Vera.
”Ska jag hjälpa dig att packa?”
Vera nickar. ”Jag får ha med mig kläder och tandborsten. Blöjor har dom väl där.”
”Ska du inte ha med dig din virkning? Några böcker?”
Vera rycker apatiskt på axlarna. Mari hittar en stor resväska i klädkammaren och packar ner klänningar, byxor, tröjor och underkläder. Hon går ut i Veras badrum och finner toalettsakerna.
”Har du dina mediciner i köket?” ropar hon ut till Vera.
”I lådan under besticken.”
När Mari har stoppat ner dosetten och pillerburkarna och dragit igen blixtlåset på väskan, öppnar Åke köksdörren. Han ser undrande på Mari för att utröna om hon fortfarande är arg.
”Jag tar med mig Vera till Svalebo”, säger Mari. ”Kan ni inte vänta med att förhöra henne, eller vad ni nu ska göra, till senare?”
”Jag antar det”, säger Åke. Hans stora kropp fyller dörröppningen, ansiktsfärgen är blek, två vita skåror skär in i det mörka håret vid tinningarna. ”Vi har ringt efter kripo.” Han går tafatt fram till Vera och tar henne i handen. ”Jag får verkligen beklaga, Vera.”
Denna svarar inte. Hon klappar honom på armen och torkar sig i ögonen med den hopknycklade näsduken.
Poliserna hjälper Vera att komma in i Maris Clio, med Åke och Göte vid var arm tar hon några stapplande steg och sätter sig på passagerarsätet. Hon ser inte på människorna omkring sig eller på huset hon står i begrepp att lämna. Hennes blick stirrar istället frånvarande ut genom bilrutan.
På sjukhemmet blir Vera väl omhändertagen av undersköterskan Siv, en stor kvinna med ett lika stort hjärta. Redan i entrén flaxar hon fram emot dem, klädd i en rödvitrandig dress som får henne att likna en överjäst polkagris, det sväller och väller både här och där. Hennes hår är blonderat à la Roxette och mitt emellan de av brunkräm täckta kinderna, sitter en rosa plutmun. Hon smackar, ojar och grimaserar under Maris kortfattade förklaring. Lik en hönsmor breder hon sedan sina vingar över Vera och Mari känner att denna är i trygga händer.
Tillbaka på vårdcentralen tittar Mari in i väntrummet. Två mammor sitter och ammar. Ingen brådska alltså. I personalrummet är det folktomt och hon värmer sin mat i mikrovågsugnen. Stående vid bänken börjar hon äta men maten smakar inte, hon känner sig inte hungrig. Jag måste äta och jag måste varva ner, säger hon till sig själv. Därför sätter hon sig vid bordet och bläddrar i en tidning medan hon äter. Galapetterbilderna flimrar förbi men hon ser inte vad där står i texten.
Efter en stund kommer Lars in och tar stolen mitt emot henne. Han är distriktsläkare och vårdcentralschef. Hennes chef. Han har lagt av sig den vita rocken och bär jeans och en ljusgul tröja.
”Har det hänt något?” frågar han. ”Jag hörde lite löst prat i receptionen.”
Mari kämpar med tårarna. ”Jag kommer från Vera Silén. Hon ringde i morse och var orolig för Bengt. Han låg knivhuggen i sitt badrum.” Mari återger det som har skett.
Lars skakar sorgset på huvudet ibland men sitter tyst under hennes berättelse.
”Så hemskt för dig, orkar du jobba vidare idag?”
Han ser ut som en Golden Retriever, tänker Mari. Det värsta med sådana människor som Lars är att de är så förstående. Hon biter ihop tänderna för att inte börja gråta.
”Det ordnar sig. Det är bara så tragiskt”, säger hon.
Lars har rågblont hår, snedkammat så att luggen hela tiden vill hänga ner i pannan. Nu skakar han tillbaka luggen och lutar sig fram över bordet, fångar Maris blick.
”Visst är det tragiskt, framför allt för Vera. Men du får inte glömma att Bengt själv valde sitt liv.”
”Du har väl rätt. Det är Vera jag har mest ont av. Jag kanske ska gå hem efter barnavårdscentralen.”
”Gör det och hör av dig om det är något.”
Mari sitter kvar en stund efter det att Lars har gått tillbaka till sin mottagning. Det finns en skvätt kaffe kvar i en termos på bordet. Det har kallnat och är blaskigt men får duga, detta är en dag när hon kommer att behöva mycket koffein. Veras förtvivlade hjälplöshet har fastnat i Maris sinne. När hon tänker närmare på saken känner hon sig också förtvivlat hjälplös.
För en gångs skull tänker Mari själv hämta Anton på dagis. När hon är klar med bebisarna ringer hon hem och talar med Iris.
”Jag kommer hem tidigare. Gösta behöver inte hämta Anton.”
Varje eftermiddag klockan fyra brukar Gösta infinna sig på dagis för att hämta pojken. Det är ett praktiskt arrangemang. Anton behöver inte vara alltför länge hemifrån och själv behöver hon inte ha dåligt samvete om hon måste arbeta övertid. Dåligt samvete. Det är det alltsammans handlar om för yrkesarbetande mödrar, tänker hon när hon kliver in på dagis. Visserligen hade Iris och Gösta erbjudit sig att ha Anton hela dagarna men där hade Mari varit bestämd. En femåring är ansträngande att ha en hel dag, de är trots allt pensionärer, och Anton behöver sina kamrater.
”Mamma, vi har varit i naturrutan och plockat löv. Jag har gjort en tavla.” Han skrattar med hela ansiktet så att gluggarna i underkäken syns. Han har sand i sitt ljusa hår. Hon nyper honom lätt i de fortfarande babyrunda kinderna.
”Så fin! Den hänger vi upp på väggen.” På ett svart papper har Anton klistrat gulröda lönnlöv, gula asplöv och rönnbär.
Anton putar med underläppen. ”Förlåt, men farmor ska få den.”
”Det gör inget. Du kan göra en annan till mig. Får man en puss?”
Hallsered består av tre gårdar en mil öster om Sundsby. När Anton och Mari flyttade in hade hennes svärföräldrar Iris och Gösta gjort i ordning kök och badrum på andra våningen så att huset fick två lägenheter och installerat sig själva där uppe. Först hade Mari varit tveksam men sedan sett fördelarna. Och nackdelarna. Det är inte alltid lätt att leva nära andra men det har sina goda sidor. Särskilt för en ensamstående mor. Så mycket bekymmer detta besparar henne. Med hennes yrke är det inte lätt att få vikarie med kort varsel om barnet är sjukt. Därför innebär hennes frånvaro dubbelt arbete för kollegorna. Som de har det nu så stannar Anton hos Iris om han inte kan gå till dagis. Mari är mycket sällan borta från arbetet. Den där känslan av att inte räcka till, inte vara tillräckligt bra mor, skulle nog ha varit ännu större om hon inte hade haft Iris och Gösta. Det finns också en trygghet i att ha människor i sin närhet som bryr sig om en, och hon vill att Anton ska få växa upp på landet.
Kanske är det minsta motståndets väg, den bekväma, trygga. Mari slipper ta ansvar för allt, är till dels fortfarande omhändertagen. Men än sen? tänker hon ibland. I en annan kultur än vår, i en kultur som inte betonar att ensam är stark, så skulle deras boende ha setts som något fullständigt naturligt och självklart.
I Hallsered 1:2 ligger närmast sjösidan den stora ladugården flankerad av hönshus, brygghus och ett mindre redskapsskjul. Femtio meter från ekonomibyggnaderna finns bostadshuset, ett stort vitt tvåvånings trähus med röda fönsterfoder och vindskedar.
Bakom huset, innan granskogen tar vid, växer bokskog i en halvcirkel ner mot sjön. På sommaren är boken skirt grön och silar solljuset på ett alldeles speciellt sätt, den avlövade delen av året skimrar mattan av bruna löv under de ljust grå stammarna. Ingen skog är, enligt Maris åsikt, vackrare än bokskog.
Gösta lade ner mjölkproduktionen för fyra år sedan men har ett tjugotal tjurar och några grisar. Gården består av tio hektar åker, varav han arrenderar ut hälften, och fyrtiofem hektar skog som han arbetar en hel del i trots att han är folkpensionär. Gösta är inte den som går och sätter sig för att samla frimärken. För honom är fritid att arbeta. Arbetskläderna är hans hud, motorsågen hans händer, doften av trä hans livsluft. Född till en vrå på jordklotet där han har levt i hela sitt liv och slagit rot, precis som den stora asken på gårdsplanen; det uråldriga knotiga vårdträd som Mari vid sin ankomst till gården genast döpte till Yggdrasil.
När de kommer hem lagar Mari spaghetti och vid sextiden sätter sig Anton för att se på barnprogrammet. Ungefär samtidigt kommer Gösta in för att få veta vad det är folk pratar om. Han har varit ute och snickrat i några timmar, och har fortfarande blåstället på sig. Han står i dörren, rak i ryggen och så lång att han nästan når upp till karmen. I hans tjocka vågiga hår finns sågspån. Ibland tycker Mari att han är otäckt lik Lennart.
”Vad fan är det som har hänt? Jag var nere på Konsum och då sa dom att du hittat Bengt i Klocksbo död?”
Mari säger som det är, hennes tystnadsplikt kan väl ändå inte gälla mord, men hon utelämnar detaljerna.
”Det var som själve…” Gösta står tyst en stund innan han fortsätter: ”Stackars Vera. Vi var läsekamrater. För prosten Svensson. Jag ska be Iris att hon hälsar på henne.”
”Gå med du också! Då blir hon säkert glad.” Mari kan bli så vansinnigt irriterad på hans sätt att dela upp allt i kvinno- och manssysslor. Socialt och känslor, det är kvinnogöra. Men hon vet att hon är orättvis. Det är inget fel på Gösta, han är en produkt av sin uppfostran, gammaldags. Hon tänker på hur snälla han och Iris har varit mot henne sedan Lennart dog, och får ännu ett styng av dåligt samvete. Det är tydligen en sådan dag idag. Otillräcklighetens torsdag.
När Gösta har gått kastar Mari soppåsen och önskar att hon i den kunde slänga ner alla måsten, alla skuldkänslor, alla dåliga samveten. Symboliskt skulle hon göra ett syndaoffer med ett offerlamm i form av en soppåse. Hon knyter hårt om påsen, går ut på gården och trycker den med kraft ner i tunnan. Att ha en patient man inte kan hjälpa ger maktlöshet och spär på de känslor av skuld som finns inne i en, tänker hon. Hon tvingar sig att släppa tankarna på Vera och går för att hänga tvätt i källaren.
Det blir dags för nattning av Anton. När hon har läst ”Grodan och främlingen” för honom och släckt lampan, säger han:
”Mamma, på dagis sa dom att det var en som blivit knivad.”
Det tror Mari säkert att de har sagt. I Sundsby sprids rykten fortare än virus. Till och med på dagis. Hon lindar sina ord väl. ”Men polisen har snart fångat boven.” Hon försöker låta självsäker.
”Mamma, jag är rädd. Tänk om boven knivar mig eller oss.”
”Anton, det gör han inte! Det finns elaka människor, men inte många. Dom allra flesta är snälla. Det måste du komma ihåg. Du har ju mig och farmor och farfar.”
Han får nöja sig med svaret och somnar efter en stund. Hon ligger kvar, hör hur hans andetag blir jämnare och hans hand som kramat så hårt om hennes hand slappnar. Det handlar om tillit. En sådan här sak kan inte en femåring greppa. Innan hon somnar bredvid honom, trots att hon har tänkt att gå upp och se på nyheterna, funderar hon på att det som inte går att förklara för ett barn, det kan ingen förstå.
…hon är ute på ett hygge och Gösta kommer gående emot henne. När han kommer närmare ser hon att han är doppad i blod och sågspån. Han skrattar och viftar med armarna. Hon vänder och försöker springa sin väg men snavar över en gren och kan inte ta sig upp…
Mari vaknar, genomvåt av svett. Var är hon? Visst ja, i Antons säng. Hon vrider sig för att kunna se på hans röda Musse Pigg-klocka. Kvart över två. Ytterst försiktigt, för att inte väcka pojken, kliver hon ur sängen, och går ut i köket för att dricka vatten. Hon har inte brytt sig om att tända lampan och när hon fyllt glaset för att ta med det till sovrummet, snubblar hon på ett stolsben och skvimpar ut vatten över mattan och sina byxor. I fläktlampans sken blir golvet avtorkat och en handduk lagd under trasmattan.
Men sedan, när hon ligger i sin egen säng i ett rent nattlinne, är det förbi med sömnen. Sträckövningarna som hon försöker sig på för att kunna slappna av är lönlösa. Hon går upp igen, tillbaka till köket och värmer mjölk som hon tar med till den gula soffan i vardagsrummet. Hon drar till sig kudden och pläden och lägger sig ned. Soffan, som är ett av hennes bästa köp, brukar alltid gå att somna i. Hur många nätter har hon inte vaknat av sina mardrömmar, gått den vanliga vägen via köket, det är märkligt att det inte finns en stig i golvet, och sedan somnat som ett barn i den gula. Hon kallar soffan så. Den gula.
Men denna natt fungerar det inte. När hon blundar ser hon scenen i badrummet framför sig. Hon manar fram andra minnen. Anton i Farfars bilar på Liseberg. Sjön på midsommarnatten. Utsikten från älgtornet uppe på Råås hygge. De blir suddiga negativ och trängs hela tiden undan av bilden på Bengt där skärpan på blodet och kroppen är knivskarp.
Det är svårt att låta bli att tänka på mordet. För att inte bli illamående vid tanken på den döde börjar hon istället fundera kring vem som kan ha gjort det.
Det måste vara någon av hans kriminella bekanta. I tidningen brukar det stå om uppgörelser i den undre världen. Bengt och någon annan missbrukare kanske har bråkat om knark, pengar eller bara varit fulla. Obduktionen bör väl säga om han var berusad när han dog. Det är synd om Vera. Hon behöver inte mer sorger och elände. Mari undrar hur Vera har det. Där är säkert en till som har svårt att sova.
Natten då tankarna kommer. Småtimmarna som borde heta stortimmarna eftersom allt som till dagligdags verkar futtigt, får enorma proportioner när man egentligen borde sova.
Hur var det nu Patricia hade sagt? Patricia som hade förvandlat Maris överfulla bärkassar till en ryggsäck med bara det nödvändigaste. Att ryggsäcken visserligen skulle bli våt och tynga när det stormade men att den ändå skulle hålla samman.
Att leva med sina bördor. Minnen. Upplevelser. Sorger. Försummelser.
På natten blir bagaget tyngst.
Så många som alluderar på dessa ryggsäckar och väskor, den moderna tidens Jesu liknelser. Det vi bär med oss, det för andra osynliga. Hur lätt det är att lura sig själv och tro att nu, nu är innehållet uppackat och sorterat. Händerna slås mot varandra, hakan höjs och man tar några danssteg. Sedan, utan förvarning, står bagaget i farstun och väntar på att än en gång bli uppackat. En evig upprepning.
Mari vill följa Patricias råd att bära det som inte går att kasta, inte bedra sig själv med att inbilla sig att allt går att slänga. En hel bumerang kommer åter, en som man har brutit sönder och behåller flisor av, studsar inte lika lätt tillbaka.
Mari faller till sist i en orolig sömn och när hon vaknar igen inser hon att hon skulle ha varit på arbetet för en kvart sedan. Hon kikar in till Anton och hittar honom på golvet där han sitter och bygger med Lego. Bredvid honom ligger en påse som innehållit vetebröd. Mjölkpaketet står på nattygsbordet.
”Jag ska bara ringa till jobbet, Anton.”
”OK, mamma.” Han har tagit av sig pyjamasjackan och sitter med bar överkropp.
Det är Gunilla, en av läkarsekreterarna, som svarar.
”Hej, det är Mari. Har du Lars där?”
”Jag tror det är ledigt, jag kopplar.”
”Lars Wirding.”
”Hej! Mari här. Jag kunde inte sova i natt så jag tänkte vara hemma på förmiddagen.”
”Du kanske behöver semester? Ska jag försöka ordna vikarie för en vecka eller så?”
”Nej, det behövs inte men det var snällt av dig.”
”OK. Var rädd om dig.”
”Tack, jag kommer till personalmötet i eftermiddag.”
Dagis får också ett telefonsamtal innan Mari kokar havregrynsgröt. Anton och hon äter och Mari tar sedan med sig kaffekoppen till hans rum. De sätter sig i sängen och spelar Fia, ett spel som hon avskyr men Anton älskar. Som vanligt låter hon bli att knuffa ut honom när hon skulle ha kunnat göra det, han blir så glad om han får vinna.
”Mamma, det är din tur!”
”Förlåt, Anton. Jag satt och tänkte på något.”
”Ska vi läsa istället?” frågar han.
”Visst, men först vill jag gosa.” Hon lägger sig ner på sängen och han kryper upp intill henne, borrar in sitt ansikte under hennes haka. Hon stryker honom över huvudet. Han är så mjuk, så varm.
”Killa mig, mamma!”
Hon kliar honom på ryggen, sedan går han bort till bibliotekshögen och väljer en bok. De halvsitter i sängen och läser om en flicka som går vilse i skogen när hon ska gå till en rik dam med en klänning. Sedan vill han se på film.
”Vi tar ’Det susar i säven’, mamma.” Det är hans favorit. ”Jag har aldrig åkt i en sån dääär, sa mullvaden…” Han kan replikskiftena utantill.
Telefonen ringer när hon har satt i videon åt honom och hon tar samtalet i köket. Det är Sven i Borstås.
”Hej! Det är Sven Johansson. Jag ringde dig på jobbet men dom sa att du var hemma på förmiddagen.”
”Hej Sven. Gäller det älgjakten?”
”Ja. Jag ville bara säga att vi samlas på onsdag morgon klockan åtta hemma hos mig.” Sven är jaktledare. ”Du är väl med?”
”Tror du jag vill missa årets höjdpunkt? Vad har vi?”
”Två tjurar. Vi spar väl korna och kalvarna i år. Då ses vi på onsdag.”
Mari känner sig lite gladare och bestämmer sig för att åka upp till älgbanan och provskjuta till helgen. Smånynnande börjar hon laga lunch under vilt fantiserande om hur hon ska skjuta en sextontaggare. Hon har redan hunnit till blekningen av kronan – är väteperoxid det bästa, tro? – när det ringer på dörren. Det är aldrig roligt att bli avbruten i trevliga dagdrömmar och lite småsurt går hon och öppnar.
Utanför står inte Iris eller Gösta som hon hade väntat sig, utan en man i brun läderjacka. Han är runt femtio, har gråa mustascher och grått hår som behöver klippas. Ansiktet är ordinärt, lite lagom fårat och pussigt på sina ställen; han väger några kilo för mycket hinner hon konstatera innan hon fastnar i ögonen. Bruna, blanka, med en hinna av något ogripbart, längtansfuht. Sängkammarögon, tänker hon och undrar var hon fick det ordet ifrån.
”Evert Svensson, kommissarie vid kriminalpolisen. Får jag komma in och prata lite?”
”Visst. Då tror jag att jag först ska gå upp till svärmor med grabben.”
Anton ligger i soffan med en filt över sig, kura ihop och mysa är bland det bästa han vet, och han frågar: ”Vad vill han?”
”Det är en farbror som jag ska prata jobb med. Du kan väl gå upp till farmor?”
Anton ser besviken ut men fogar sig när Mari säger att det nog är glasstid där uppe. Hon följer honom upp till Iris. Det doftar nybakat.
”Så bra! Då får jag hte hjälp.” Iris kinder glänser i spisvärmen. Hon har grått kortklippt hår ton i ton med det förkläde hon bär över en av sina trånga crimpleneklänningar, idag en röd med blå blommor. Hon vaggar bort till frysen och tar fram en glasspinne och Mari iakttar förklädesknuten som vilar som en rosett ovanpå den hylla hennes rumpa utgör. Anton har redan dragit fram en köksstol till bänken där Iris har degen. Mari lämnar dem och går ner till Svensson.
”Vill du ha kaffe?”
”Ja tack.” Han går med henne ut i köket där hon gör i ordning bryggaren samtidigt som hon sätter potatisen på plattan.
”Jag antar att det gäller Bengt.”
”Ja, jag är förundersökningsledare. Jag har varit och pratat lite försiktigt med hans mamma. Hon är mycket upprörd.”
”Inte så konstigt. Även om Bengt var en slashas var han hennes allt. ”
”Du kände dom väl?”
”Vera är min patient. Jag åker dit ibland och ger henne Bvitaminsprutor. Hon är ensam. Har bara mig och hemtjänsten, förutom Bengt då, men han är ju död nu, och var för den delen mest till bekymmer medan han levde.”
”Vi har sökt den hemsamarit som var i tjänst på kvällen när han sist sågs i livet. Marita. Tydligen var det hon som hjälpte Vera även igår morse. Vad jag förstår av hennes arbetsledare så var det inte meningen att hon skulle dit på morgonen men en annan anställd hade sjuka barn och var hemma från jobbet så dom fick planera om arbetsuppgifterna när dom samlades på morgonen. Hade Vera bett Marita att gå upp till Bengt så hade det varit hon som hade hittat honom.”
”Då var det nog bättre att det blev jag.” Mari tystnar medan hon häller upp kaffe i två Höganäsmuggar.
”Blev han dödad på kvällen eller på natten?” frågar hon sedan.
”Obduktionen med alla provresultat är inte helt klar. Men rättsläkaren säger sent på kvällen. Och att han dog av knivhugget. Rena harakirin. Övre tarmkexartären var perforerad. Sedan har kniven gått igenom tolvfingertarmen in i bukaorta. Det säger nog dig som är sjuksköterska mer än vad det säger mig, men det förklarar allt blodet.”
Mari får kväljningar när hon tänker tillbaka på hur det såg ut i badrummet. Hon kommer på att hon inte minns hur kniven såg ut. ”Det måste ha varit en stor kniv?”
”Oss emellan så var det en vass förskärare. Säljs av Ikea i miljontals exemplar. Hur väl kände du Bengt?”
”Vi var skolkamrater. Han var född femtioåtta och jag femtionio. Han gick klassen över mig. Men vi var sällan tillsammans. Träffades på fester och så, men inte annars.”
”Vet du vilka han umgicks med?”
”Nu, menar du?”
”Då och nu.”
”Nu vet jag inte. Ibland när jag var hos Vera hade han folk där. Inte härifrån.”
”Förr i världen då?”
”Dom var ett gäng under tonåren. Han och Janne Lundmark höll ihop mycket. Och Sven-Göran Stenström.”
”Vilka är dom? Det fanns en Janne på telefonsvararen.”
”Det är han. Janne har spårat ur, precis som Bengt. Missbruk. Han bor uppe på Forsvägen i en lägenhet. Sven-Göran har det däremot gått bra för. Han säljer bildelar. Har butiker runt om i Halland och in i Västergötland. Hur så?” Mari sträcker fram fatet med skorpor och ångrar att hon inte fick med sig några bullar ner från Iris.
Svensson tar en skorpa och säger: ”Jag försöker bara ta reda på lite om Bengt. Vem som kan ha haft ihjäl honom.”
”Kan det inte ha varit något knarkbråk?”
”Förmodligen är det så. Berätta nu varför du åkte dit.”
”Vera ringde mig på min telefontid. Hon var orolig. Ville jag skulle åka dit.”
”Brukade hon göra så?”
”Alltför ofta. Ibland räckte det om vi pratade lite i telefon, ibland, som igår, hörde jag direkt på hennes röst att det var lika bra att jag åkte till henne. Hon var alltid så orolig när han var borta.”
”Varför gick du upp i lägenheten?”
”Vera bad mig. Hon hade hört hans telefon ringa strax innan hon somnade på kvällen. När han var nere och åt hade han sagt att han skulle få besök. I alla fall så trodde hon inte att han hade svarat, telefonsvararen går på efter fyra signaler. Hon ville att jag skulle gå upp och se om det fanns något meddelande som kunde säga vart han hade tagit vägen.”
”Var inte det lite långsökt?”
”Inte om man känner Vera. Hon blev nästan hysterisk av ångest när han inte var hemma. Hennes oro var på gränsen till att inte vara frisk. Hon är en skör människa.”
Svensson doppar ytterligare en skorpa i kaffet. ”Det verkar inte som om han var speciellt snäll mot sin mamma?”
”Han var en skit! Tala inte illa om de döda och allt det där men jag tålde knappt se karln. Han kom och gick, blev uppassad med mat, sa aldrig tack, till och med röt åt henne.”
”Hade du varit uppe i hans lägenhet förut?”
”Flera gånger. Vera ville att vi, hemtjänsten och jag alltså, skulle gå upp.” Mari ser hur det sista av Svenssons skorpa blöts upp och ramlar ner i muggen. Hon räcker honom en tesked. ”Tack. Dålig vana att doppa. Vad såg du däruppe?”
”Jag gick runt i skiten. Du såg väl själv. Smutstvätt och ölburkar. Sedan lyssnade jag av telefonsvararen på nattygsbordet och hörde Jannes meddelande.”
”Var badrumsdörren stängd?” Svensson tar den sista skorpan på fatet.
”Ja. Jag vet inte varför jag fick för mig att öppna den. Det hade jag aldrig gjort förr. Jag tror att jag tyckte att det luktade.”
”Det fanns inga synliga blodspår i trappan men den som gjorde det kan knappast ha undgått att få blod på sig. Dessutom fanns det något klibbande på golvet i hallen däruppe som vi har säkrat fotspår från. Därför skulle jag gärna vilja låna de skor du hade på dig för uteslutning.”
Mari har rest sig upp för att ta ut kasslergratängen. Hon ser på Svenssons ögonkast att han är hungrig.
”Ta lite mat, vet jag. Jag ska bara hämta Anton.”
Svensson jagar. Han har marker uppe i Norrland och har varit där i början av september. De får mycket att tala om under lunchen. Så pass att hon får köra iväg honom för att hinna till dagis med Anton innan hon åker till arbetet.
Första fredagseftermiddagen i var månad är vikt för personalmöten. Mari smyger sig in till en stol längst bak i konferensrummet. Gunilla som sitter bredvid henne till höger nickar och tecknar åt kaffekoppen. Mari tackar ja och Gunilla tar termoskannan och häller upp. Det finns två läkarsekreterare, Gunilla och en flicka som heter Margareta. Denna arbetar deltid och är ledig idag.
Maris kollega Eva skickar ner kakan till henne. Mari borde inte äta mer men dagtingar med sina goda föresatser och tar en bit medan Lars pratar på där framme. Han har tänt overheadapparaten och lagt på något slags diagram. Han stryker luggen ur pannan. Han ser pressad ut, tycker Mari. Hon tittar runt på de andra, de verkar också trötta. Eva-Lena Grundén, den andra distriktsläkaren, hon klär sig alltid i lila färger, sitter och kladdar på ett block. Det är en bra läkare, engagerad och klarsynt, men ändå med en förmåga att inte låta något gå vid henne personligen. En egenskap som nog är nödvändig för en kvinnlig läkare. Patienter förväntar sig mer av en doktor som är kvinna. En manlig läkare tillåts vara bufflig, okänslig och hafsig på ett helt annat sätt, han kanske inte blir vidare omtyckt men patienterna finner sig. Av en kvinna som är doktor förväntas däremot ett övermått av alla egenskaper som räknas som kvinnliga. Hon ska vara förstående, medkännande, tröstande och ha all tid i världen. Som ett slags överförd morsa. Det är förresten något som också krävs av sjuksköterskor. När världen runt omkring styrs av marknaden och dess prestationskrav ska syster stå för något helt motsatt. Det mänskliga. De som föraktar svaghet vill själva bemötas med kärlek och förståelse. Men inte är det så att detta förhållningssätt hos sjuksköterskorna är värt något lönemässigt. Fortfarande ger vård av maskiner mer pengar än vård av människor. En datakille med bara gymnasium i botten får mer betalt än en sjuksköterska med högskoleutbildning och studielån.
Mari suckar inom sig över livets orättvisor, ser på Eva-Lenas hennafärgade krulliga hår, vad kan hon vara, trettiotvå? Som om läkaren kände hennes blick tittar hon upp och ler mot Mari som ler tillbaka. De har alltid kommit bra överens, kanske på grund av att Mari aldrig ifrågasatt Eva-Lenas ibland dominerande sätt.
Det finns två undersköterskor på lab, Lotta och Sofia. De sitter nu bredvid varandra och pekar i en tabell. Den tredje undersköterskan, Ulla som arbetar på distriktet, flätar en slinga av sitt långa ljusa hår men det syns att hon följer med i vad som sägs. Hennes yrkeskategori är den som fått stryka mest på foten under de senaste årens nedskärningar.
Förutom Mari och Eva finns det ytterligare två distriktssköterskor på vårdcentralen. Birgitta som snart ska gå i pension och är glad för det. Hon tycker att utvecklingen har sprungit ifrån henne. Det yrke hon en gång började i är så totalt annorlunda idag jämfört med för fyrtio år sedan. Hon sitter till vänster om Mari och petar med kaksmulorna på sin assiett. Mari tror inte att Birgitta engagerar sig så mycket i vad som sägs och sker längre.
Den fjärde sköterskan heter Annika och är inte där idag. Barnen är sjuka igen.
Lars lägger ett nytt papper på overheaden. Budgetsiffror. Han harklar sig och säger: ”Som ni ser ska hela primärvårdsenheten spara fem miljoner. För vår verksamhet blir det ungefär trehundrafemtiotusen.”
”Hur ska vi klara det?” frågar Ulla. Hon är på bettet idag. Lars svarar:
”Den vakanta underskötersketjänsten efter Josefin kommer inte att tillsättas. Sedan vet jag inte. I och med att vi har en vakant läkartjänst måste vi hyra in läkare vissa perioder. Det plockar pengar. Möjligen kommer primärvårdsnämnden att stänga vårdcentralen i Lillevik. I så fall kan vi få resurser överförda därifrån.”
De diskuterar budget och pengar i en timma. Mari får ångest. Ingen vet hur de ska kunna skära ner mer. Ett visst antal patienter finns som behöver en viss tid var. Personalen har allesammans för mycket att göra. Det är otillfredsställande att hela tiden hafsa förbi sådant man skulle vilja ha lagt ner mer tid på. Om jag inte ägnar en timma i veckan åt tant Anna för att jag har för mycket annat arbete, så sitter hon snart på öppna mottagningen och söker läkare. Då har hon i slutänden kostat mycket mer. Det är som att trampa runt i en gröt. Värst är det för Lars. Frånsett patienterna har han mycket administration.
De går över till att tala om mottagningsrutiner och en enkät de ska genomföra. Lars avslutar med att säga att Eva-Lena ska åka på läkarstämman senare i höst. De ska få en av sina vanliga hyrdoktorer de dagarna. En kille från Göteborg som hellre vill spela teater och tar en vecka då och då som läkare för att kunna försörja sig. Mari är glad när mötet är över. När de andra har lämnat rummet går hon fram till Lars för att växla några ord med honom.