År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841, vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits. Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.
Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och dagboksanteckningar.
Jenny af Forselles.
Om finnarnes magiska medicin.[1]
Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.
Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast 14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:
Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt, som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet, öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta korta utdrag.
Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans Diss. de Poësi Fennica, Aboæ 1766-1788 och densammas Diss. de Fama Magiæ Fennis Atributæ, Aboæ 1789, Lencqvists Diss. de Superstitione Veterum Fennorum, Aboæ 1782, och Gananders Mythologia Fennica, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).
Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.
Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar. Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en, blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena af dessa två sidor. — Till nattsidan af kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta, den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter, hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.
Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen, efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets beröring:
"Det är ej dag, det är ej natt,
Det väger mellan båda."
Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden se vi endast strålarne af henne.
Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas. Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum, upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå det materiella.
Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande, råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den, medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium. Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den medicinska magien hos Finnarne.
* * * * *
Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas vanligast, och icke aldeles illa träffadt, Somnambulism. Äfven förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd, ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän, såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.
Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i detsamma sägas vara hos sin skyddsande (olla haltioissaan), men sjelfva handlingen att komma deri kallas langeta loveen (falla i remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan, dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet. Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de, hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne, likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det underjordiska luftlagret.
Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor, grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En mythologisk person förekommer i runorna kallad Louhi, Lovehetar eller Louhiatar. Namnet härledes ifrån lovi, louhi (remna, spricka) hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med uttrycket langeta loveen skulle då egentligen menats besöka den i remnan boende gudinnan.
Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var kuolla (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister, hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.
Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen, icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör, sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal. Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta hade icke stört dem det minsta.
Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer, sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad som tilldragit sig med dem.
Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt, somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om Finnarnes Mager.
Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja, puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas, kukkaromies o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom, att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) — likasom kaehtia, kalstia af kae — betyder ursprungligen en som har att skaffa med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna. Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet); tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.
Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat, utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en, vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem, ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier. Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en rinnande fors.
Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen. öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen. Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och sina kunskaper, då han säger:
Pohjalainen pitkä poika,
Lappalainen lieto poika,
Veti virsiä reellä,
Saanilla sanoja saatti.
Kilahti jalas kivehen,
Saani meiän salvamehen,
Siitä mie sanoja sain,
Kuorman virsiä kokoisin.
Nordens son den långa mannen,
Lappens son den olycksfödda,
Sånger släpade med släda,
Förde ord uti sin slädkorg.
Klang då mot en sten hans meda,
Slädan mot ett hörn af huset.
Fick jag der då ord tillräckligt,
Samlade ett lass af sånger.
Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna, vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva, att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån, kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.
Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.
Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och, hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt, hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar. Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse. Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien. Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena välviljan höjas ända till enthusiasm.
Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt.
Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti (en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande ord:
Gif mig Ahti dina årar,
Låna båt, du vattnets Herre!
Att jag finge ro rakt framåt,
Med mitt sällskap öfver fjärden,
Gif mig så en annan åre,
Bringa mig ett bättre styrblad.
Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex. anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när man störde dem i deras företag.
Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker, t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen. Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset (små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]
Terve maa, terve manner,
Terve tervehtäjällenki!
Hell dig jord, hell fastalandet,
Hell derjämte den som helsar!
Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna. Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen var ett offerlöfte.
Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor, som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid rötterna af pitämyspuut (gamla heliga trän nära vid boningsstugan) äfven som vid karsikat (trän, som till åminnelse af någon afliden blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade); vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.
Medelst tjusning (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon af gudarne till sitt bistånd.
Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd (karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]
Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn velho (häxa), noita (troll), kade (afundsman). Då gällde det, att på stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet, loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito) var förmer.
Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort. En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt), medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar, så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.
Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan. Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara, att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett exempel: — Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården, hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar, pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig, i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag nu öfvergår.
Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden (ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet Lempo hafva haft sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:
Utan fel ej dör den gamle,
Utan Lempos skott ej qvinnan,
äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan. Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats, kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde åtskilliga läkemedel.
Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien. Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse synty (födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det synonymt med sanat (ord) och luku (läsning) i allmänhet, förfarande dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess förnämsta beståndsdel.
Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till arpa (lott); eller också fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel, hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna. Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar. Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne. Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en jernspik eller när leppälintu (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas ock derföre allmänt med ett annat namn kuolemanlintu (dödsfogel).
Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga. Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter) ofta för att bereda helsan. — Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:
Terve löyly, terve lämmin,
Terve tervehtäjällenki![4]
Hell dig imbad, hell dig värme,
Hell den helsande derjämte!
Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (veen, löylyn, vastan sanat) man tillika antydde deras ursprung. Utaf alkusanat (förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem. Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas (into, haltia), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med uttrycket olla haltioissaan eller innossaan. Hans uttal blir kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka man anropade till sitt biträde.
Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato, navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol (qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas, som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v. äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi (förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag), irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far, mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.