1. Ett anlete som tiden föga förändrar.

En lördagseftermiddag i november sänkte sig mot skymningen, och den vida sträcka av orörd vildmark som heter Egdon-Heden mörknade för varje stund alltmer. Där ovan slöts himlavalvet ute av bleka molnslöjor som av ett tält, vilket hade hela heden till golv.

Då himlen sålunda var täckt av detta bleka skynke och jorden av den mörkaste vegetation, blevo deras mötespunkter vid horisonten skarpt markerade. I denna kontrast bar heden skepnaden av ett förebud till natten som slagit sig ned, innan den rätta timmen kommit; mörkret hade lägrat sig över större delen av dess mark, medan dagen stod ljus i skyn. En rishuggare som såg uppåt skulle helst ha velat fortsätta sitt arbete; men såg han ned på marken, borde han bestämt sig för att göra sin knippa färdig och gå hem. Jordens och himlavalvets rand i fjärran tycktes skilja tiden lika väl som den skilde rummet. Heden hade förmågan att med sin mörka hy lägga en halvtimme till kvällen; på samma sätt kunde den fördröja dagningen, förmörka middagsglansen, förebåda stormar som knappt voro födda och förläna en midnatt utan månsken en så tät svärta att man skälvde och bävade.

Ja, man kan säga att just vid övergången till denna nattliga förvandling i mörkret framträdde Egdons ödemark i all sin glans, och ingen som icke varit där vid denna timme kunde sägas ha fått ett rätt begrepp om den. Man kände den bäst, då man icke såg den klart framträda, och hedens samlade verkan var begränsad till denna stund och de följande timmarna intill dagningen: då och icke annars hade den en saga att förtälja. Marken stod, kan man säga, som en nära släkting till natten, och då natten uppenbarade sig, såg det ut som om de drogos till varandra, nattskuggorna och själva skådeplatsen. Den dystra sträckan av kullar och sänkor såg ut att lyfta sig och möta kvällsdunklet i full sympati; det strömmade mörker upp från heden lika raskt som himlen sänkte ned det. Och sålunda förenades skumheten i luften och skumheten över marken i en broderlig svärta, mot vilken båda gingo varandra halvvägs till mötes.

Trakten blev liksom levande och vaksam; ty då allt annat sjönk i slummer, tycktes heden långsamt vakna upp och lyssna. Varje natt såg det ut som om dess titaniska gestalt låg och väntade på något; men så hade den väntat orörlig under så många sekler, under så många omvälvningar och öden att den för inbillningen stod som inväntande en sista omvälvning — den yttersta katastrofen.

Det var en trakt som låg kvar i minnet hos dem som hade den kär med ett drag av vänlig mystisk samhörighet. Leende landskap, där blommor och frukt överflöda, mäkta det knappast, ty de äro oföränderligt harmoniska enbart för en idealtillvaro som icke blivit vårt släktes lott. Skymningen förband sig med Egdonhedens syner till att frambringa en skapelse, som var majestätisk utan barskhet, anslående utan prålighet, uttrycksfull i sitt förmanande allvar, storslagen i sin enkelhet. De drag som ofta förläna fasaden hos ett fängelse en långt större värdighet än man finner i en palatsfasad om än dubbelt så stor, skänkte denna hed en mäktighet som fullständigt saknas hos trakter, berömda för en mera allmänt tillgänglig skönhet. En leende utsikt gör ett lyckligt förbund med en leende tid; men tyvärr — tiden är kanske icke leende! Människan har oftare lidit av det gäckande intrycket av en trakt som varit för lycklig för hennes känsla än av tyngden av en alltför dystert stämd omgivning. Den bistra Egdon talade till en mera sällsynt och subtil instinkt, till en mera sent utvecklad känsla än den som röres av det slags skönhet som kallas strålande och intagande.

Ja, man kan fråga sig om icke denna ortodoxa landskapsskönhet nalkas slutet av sitt regemente. Den nya Tempe-dalen kan bli en mager ödemark i Thule; människoanden kan komma att finna sig i en allt intimare samkänsla med en yttre omgivning så dyster att den skulle känts motbjudande för vår ras i dess ungdom. Den tid synes nära — om den icke rent av kommit nu — då den kyska storvulenheten hos en hed, en sjö eller ett fjäll blir just den natur som står i fullaste samklang med stämningarna hos de mest tänkande bland människorna. Och till sist komma kanske för den ordinäre turisten trakter som Islands att bli vad vinberg och myrtenträdgårdar i södern äro för honom nu; och Heidelberg och Baden komma att passeras obeaktade, då han skyndar från Alperna till sanddynerna vid Scheveningen.

Den mest ensidige asket kunde känna att han hade en naturlig rätt att vandra över Egdon: han höll sig bara inom gränsen för en legitim livsnjutning, då han överlämnade sig åt dess stämningar. Så dämpade färger och en så mörk skönhet voro åtminstone allas arvedel. Endast i de klaraste sommardagar sken heden upp till ett glatt leende. Den nådde vanligen sin högsta potens mera i sublima än i ljusa stämningar och denna potens framträdde synnerligen under vinterns mörker, stormar och dimmor. Då vaknade Egdon till motsvarande liv; ty stormen var dess älskare och blåsten dess vän. Då blev den ett hem för underliga skepnader; och man återfann här det glömda originalet till dessa mörkrets regioner som omringa oss i nattliga drömmar om flykt och olycka och som aldrig återkomma efter drömmen, förrän de väckas till liv av scener som dessa.

Det var just nu en trakt som stod i fullkomlig samklang med människans natur — varken spöklik, vidrig eller motbjudande — varken banal, meningslös eller tam; men som människan själv förbisedd och tålmodig och på samma gång underligt kolossal och mystisk i sin svartbruna entonighet. Som fallet är med människor som länge levat för sig skådade ensligheten ut ur dess ansikte. Det hade en ödslig min som bebådade tragiska möjligheter.

Denna undangömda, åldriga, övergivna landsbygd förekommer i Jordeboken^a). Dess art framställes där som en vildmark täckt av ljung och törne — Bruaria. Därpå följer dess längd och bredd i gamla mil; och fastän man är något oviss om den exakta storleken av det gamla måttet, vill det synas av dessa siffror som om Egdons område minskats endast föga ned till den dag i dag. »Turbaria Bruaria» — rätten att skära torv på heden — omnämnes i egendomshandlingar i denna bygd. »Överväxt av ljung och mossa« säger Leland^b) om dess mörka vidder.

Här åtminstone komma vi till fullt begripliga fakta ifråga om landskapets väsen — vittnesbörd ned genom tiderna som ge verkligt tillfredsställande resultat. Det otämda ismaelitiska väsen som Egdon nu var hade det alltid varit. Kulturen var dess fiende; och alltsedan växtligheten tagit sin början, hade dess mark burit samma antika bruna dräkt, den geologiska bildningens naturliga och oföränderliga klädnad. Denna vördnadsvärda enda skrud såg ut som ett stycke satir över människans fåfänga i klädväg. En person som står på heden utklutad på modern fason och i moderna färger får ett mer eller mindre absurt utseende. Det är som om vi behövde de enklaste och äldsta mänskliga klädebon där jordens klädebon äro så primitiva.

Att luta sig mot en stubbe i Egdons mellersta dal mellan kvällen och natten som just nu, där ögat icke nådde bortom hedlandets höjder och åsryggar, och att veta att allt omkring och under fötterna var alltsedan förhistorisk tid så oförändrat som stjärnorna därovan gav tyngd åt tanken som så gärna irrar kring alltings förändring och jäktas av det nyas oundviklighet. Den väldiga okränkta marken hade en uråldrig beständighet som havet icke kan taga i anspråk för sig. Vem kan säga om ett hav att det är gammalt? Uppsuget av solen, knådat av månen, förnyas det på ett år, på en dag eller på en timme. Havet förändrades, åkerfälten förändrades, floderna, byarna och folket förändrades, men Egdon förblev som det var. Dess ytor voro varken så branta att de kunde ödeläggas av ovädret eller så flata att de blevo offer för vattuflöden och deras avlagringar. Med undantag av en gammal landsväg och ett ännu äldre kummel som strax skall beröras — båda nästan förstenade till naturföremål genom sin långa historia — voro icke ens de små oregelbundenheterna förorsakade av yxa, plog eller spade utan sutto kvar som fingeravtryck av den senaste geologiska förändringen.

Den nyssnämnda landsvägen sträckte sig över hedens lägre nivå från horisont till horisont. På många delar av dess bana sammanföll den med en gammal romersk bygdeväg, som utgick från den stora romerska huvudvägen i väster, via Iceniana eller Ikenild Street. På den afton det här är fråga om kunde det märkas att fastän skymningen blivit tillräckligt tät för att fördunkla smådragen hos heden, låg vägens vita band nästan lika tydligt avtecknat som någonsin.

2. Mänskligheten uppträder på scenen hand i hand med Bekymret.

På vägen kom en gammal man vandrande. Han var vit i hjässan som ett fjäll, gick med böjd rygg och hade ett drag av vissenhet över sig. Han bar blankhatt, en urgammal sjömansrock och skor; mässingsknapparna i rocken pryddes av ett ankare. I handen hade han en käpp med silverkrycka som han använde som ett tredje ben, i det han oavlåtligt stötte doppskon i marken med några få tums mellanrum. Det var naturligt att taga honom för en f. d. sjöofficer, av någon grad.

Framför honom sträckte sig den långa, besvärliga vägen, torr, tom och vit. Den öppnade sig på bägge sidor åt heden och skar tvärsigenom dess vida, mörka yta som benan i en svarthårig hjässa; längst bort vid horisonten smalnade den och böjde sig.

Gubben ansträngde ofta sina ögon för att överskåda det stycke mark han ännu hade att tillryggalägga. Till sist lade han långt framför sig märke till en rörlig punkt, som tycktes vara ett åkdon och som synbarligen färdades i samma riktning som han själv. Det var den enda levande atom som scenen rymde, och den bidrog bara att fördjupa intrycket av ödslighet. Den gick långsamt framåt, och gubben vann synbart på den.

Då han kom närmare, märkte han att det var en rustvagn på fjädrar av vanlig form men sällsam till färgen, nämligen spöklikt röd. Körsvennen gick bredvid vagnen; och liksom den var han alltigenom röd. En och samma färg täckte hans kläder, mössan på huvudet, stövlarna, ansiktet och händerna. Han var icke för tillfället stänkt av färgen; den hade genomträngt hela hans person.

Gubben förstod vad det innebar. Han som färdades här med sin kärra var en rödfärgare — en person som hade till yrke att förse bönderna med rödfärg till deras får. Han tillhörde en folkklass som snart skulle försvinna i Wessex, men som ännu i denna lantliga värld fyllde en plats som under förra århundradet intogs av dronten i djurens värld. Han är en kuriös, intressant och nästan försvunnen länk mellan föråldrade livsformer och de som nu hålla sig uppe.

Mannen som varit sjöofficer kom så småningom upp jämsides med denna reskamrat och yttrade en hälsning. Rödfärgaren vände på huvudet och svarade i en ton som om han var bekymrad och frånvarande. Det var en ung man, och hans ansikte om icke avgjort vackert kom så nära skönhet att ingen skulle velat bestrida det åtminstone då det bar en naturlig färg. Ögonen som glimmade så sällsamt genom rödfärgen voro i sig själva intagande — skarpa som en rovfågels och blå som höstdimman. Han hade varken kindskägg eller mustascher, vilket lät de mjuka linjerna i underansiktet tydligt framträda. Läpparna voro tunna, och fastän sammanpressade som av jäktande tankar, rördes de då och då i munvinklarna till en vänlig min. Han var klädd i en tätt sittande dräkt av korderoj, utmärkt i kvalitén, icke särdeles nött och mycket passande för ändamålet, fastän berövad sin naturliga färg av hans yrke. Den framhävde klart hans välväxta figur. Något visst välsituerat över den unge mannen antydde att han icke var en fattig yrkesman. Den som nu såg honom skulle helt naturligt undrat: Hur kom det sig att en så prydlig person maskerat sitt välskapade yttre genom detta underliga yrke.

Sedan han besvarat gubbens hälsning, visade han ingen benägenhet att fortsätta samtalet, fastän de fortfarande gingo bredvid varandra, ty den äldre vandraren såg ut att vilja ha sällskap. Det hördes intet annat ljud än den vinande blåsten över sträckan av brun ljungmark, de knarrande hjulen, männens steg och trampet av de två ponies som drogo vagnen. Det var små härdiga djur av en ras mittemellan Galloway och Exmoor, känd under skämtnamnet »hedkrakar».

Medan de så färdades framåt, lämnade ibland rödfärgaren sin följeslagares sida, steg bakom rustvagnen och tittade in i den genom en liten ruta. Hans titt gav varje gång intryck av en viss ängslan. Han gick sedan tillbaka till gubben som började en ny tråd om ställningen i bygden och så vidare, på vilket rödfärgaren svarade i frånvarande ton och så återigen föll i tystnad. Denna tystnad kändes icke besynnerlig för någon part; i dessa ödsliga trakter kunna vägfarande ofta tråka fram mil efter mil utan att säga något efter den första hälsningen; själva närheten får värde av ett tyst samtal i trakter där, i motsats till städernas liv, denna nära beröring kan klippas av vid minsta förevändning; och att icke klippa av den är så gott som att talas vid.

Kanhända skulle dessa två icke sagt något mera förrän de skildes, om icke rödfärgaren gjort dessa promenader till sin vagn. Då han kom tillbaka efter att ha tittat in för femte gången, sade gubben: — Ni har någon därinne utom er last?

— Ja.

— Någon som ni behöver se till?

— Ja.

Strax därefter ljöd ett svagt rop därinifrån. Rödfärgaren skyndade bort till baksidan, såg in och kom tillbaka.

— Ni har ett barn därinne, min gode man?

— Nej, jag har en kvinna där.

— Åh fan, har ni det! Varför skrek hon till?

— Jo, hon har fallit i sömn, och som hon inte är van att fara så här, är hon orolig och drömmer.

— En ung kvinna?

— Ja, en ung kvinna.

— Det skulle ha intresserat mig för fyrti år sen. Kanske är hon er hustru?

— Min hustru! sade den andre bittert. Hon passar inte i stycke med mig. Men det finns ingen anledning varför jag skulle tala om allt för er.

— Sant nog! Och det finns ingen anledning varför ni inte skulle tala om något. Vad kan jag göra er eller henne för ont?

Rödfärgaren såg in i den gamles ansikte. — Nåja, sir, sade han slutligen, jag kände henne före detta, fastän det kanske hade varit bättre om jag inte gjort det. Men hon är ingenting för mig, och jag är ingenting för henne; och hon skulle inte farit i min rustvagn, om det funnits något bättre åkdon till hands för henne där.

— Var, om jag får fråga?

— I Anglebury.

— Jag känner väl till den staden. Vad gjorde hon där?

— Åh, inte mycket — ingenting att prata om. I alla fall är hon nu dödstrött och mår inte bra, och det är därför hon är så orolig. Hon föll i en lätt slummer för en timme sedan, och det kommer att göra henne gott.

— En vacker flicka, kan jag tro?

— Det skulle man kunna säga.

Vandraren fäste med intresse sina ögon på vagnsrutan och sade utan att vända bort dem: — Jag kunde väl få ta en titt på henne?

— Nej, svarade rödfärgaren kärvt. — Det håller på att bli för mörkt för att ni skulle kunna se mycket av henne; och framför allt, jag har ingen rättighet att låta er se in. Lyckligtvis sover hon gott, och jag hoppas att hon inte vaknar, förrän hon är hemma.

— Vem är hon? Från denna trakten?

— Det gör detsamma vem hon är — ursäkta mig.

— Det är väl inte den där flickan i Blooms-End som det har talats mycket om på sista tiden? Om så är, känner jag henne; och jag kan gissa mig till vad som hänt.

— Det gör detsamma. — Ja, nu är jag rädd att vi måste skiljas, sir. Mina hästar äro trötta, och jag har lång väg att färdas, så att jag låter dem vila en timmes tid på den här släntan.

Den äldre resanden nickade likgiltigt, och rödfärgaren körde in hästar och vagn på mossan, i det han sade: — God natt. Gubben besvarade hälsningen och fortsatte sin väg som förut.

Rödfärgaren följde med blicken hans gestalt allt som den förminskades till en fläck på vägen och slutligen uppslukades av kvällens tätnande dimmor. Så tog han en knippa hö från ett förråd under vagnen, och sedan han kastat en del av det åt hästarna, gjorde han en kudde av resten som han lade på marken invid vagnen. Där satte han sig och lutade ryggen mot hjulen. Därinifrån nådde ljudet av lugna, svaga andetag hans öron. Det tycktes göra honom gott, och han skådade drömmande ut över landskapet, som om han grubblade över vad han skulle göra härnäst.

Att göra saker och ting halvdrömmande och i små omgångar föreföll just det rätta för Egdon-dalen i denna skymningsstund, ty det fanns något i själva hedens väsen som liknade en dröjande och förhalande tveksamhet. Det var essensen av den stilla ro som präglade landskapet. Men denna ro innebar icke fullständigt stillastående utan en otroligt långsam rörelse. En sund livsverksamhet som på ytan tyckes närma sig dödens dvala är något i sitt slag märkligt; att å ena sidan framställa en ökenlik stillhet och å andra sidan utveckla krafter som stå närmare ängsmarkens och skogens liv väckte hos dem som kommo att tänka på det den påpassliga nyfikenhet som vanligen alstras av förbehållsamhet och självunderskattning.

Den scen som tedde sig för rödfärgarens ögon var en rad av gradvis uppstigande plan från vägen in i själva hjärtat av heden. Den omfattade små kullar, gropar, åsar, stigningar, den ena bakom den andra, tills allt avslutades av en hög kulle som stod i silhuett mot den ännu ljusa himlen. Mannens blick gled en stund över dessa former och stannade slutligen på en framträdande punkt där uppe. Det var ett kummel. Detta knöliga utskott av marken över dess naturliga nivå utgjorde högsta punkten på hedlandets ensligaste höjd. Fastän det nedifrån dalen såg ut blott som en vårta på Atlas’ hjässa, var det i själva verket en mäktig massa. Det bildade hela hedens pol och axel.

Medan mannen satt och såg upp på kumlet, blev han varse att dess topp, som hittills varit den högsta punkten i hela landskapet, kröntes av något ännu högre. Det steg upp ur den halvklotformiga högen som en pik på en hjälm. Den första tanken hos en fantasifull åskådare skulle varit att han såg skepnaden av en av de kelter som rest kumlet, till den grad hade varje skymt av nutid försvunnit från skådeplatsen. Det var som om den siste ibland dem stannat där en stund i tankfulla drömmerier, innan han sjönk med de andra av sin ras ned i den eviga natten.

Där stod nu gestalten orörlig som kullen under sig. Över slätten reste sig kullen, över kullen reste sig kumlet och över kumlet reste sig gestalten. Över gestalten fanns ingenting annat än vad som kunde tecknas på en himmelsglob.

En så fulländad, utsökt och nödvändig avslutning gav denna gestalt åt de upptornade höjd-konturerna att den såg ut att icke kunna undvaras. Utan den var det hela en dom utan sin lanternin; med den var den arkitektoniska massverkan avrundad. Scenen var sällsamt homogen, dalen, höjderna, kumlet och gestalten överst slöto sig till en orygglig enhet. Skepnaden var så lik en organisk del av hela den fasta strukturen, att man skulle förundrat sig över att se den röra sig.

Men det var just detta som nu inträffade. Figuren blev icke längre statuarisk, den rörde sig ett par steg och vände sig om. Som om den blivit skrämd, gled den ned på högra sidan av kumlet mjukt som en vattendroppe utför en blomknopp och försvann. Rörelsen hade varit tillräcklig för att röja figurens karaktär, det var en kvinna.

Orsaken till hennes plötsliga försvinnande framträdde nu. Då hon gled ur sikte på högra sidan, steg upp mot himlen på vänstra sidan en nykomling bärande en börda och satte ned sin börda på toppen. Därpå kom en annan, så en tredje, en fjärde, en femte och till sist var hela kumlet fyllt av belastade gestalter.

Den enda begripliga meningen i denna pantomim av silhuetter mot himlen var att kvinnan icke hade något att göra med de figurer som intagit hennes plats utan undvek dem med full avsikt och hade kommit för ett annat syfte än de. Åskådarens fantasi fäste sig med förkärlek vid denna snart försvunna, ensliga gestalt, som om den vore mera fängslande, mera betydande, mera värd att känna i hennes livs historia än nykomlingarna som han omedvetet uppfattade som intränglingar. Men de stannade kvar och gjorde sig hemmastadda och den person som förut varit en ödeviddens drottning syntes icke vilja återvända till platsen.