Översättning av
annika preis
SAGA Egmont
Söndring
är översatt från engelska av Annika Preis efter
Splitting
Copyright © 1995, 2017 Fay Weldon og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739808
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Till Jane Wyborne som jag är djupt förbunden för
hennes duglighet och hängivenhet under alla år
Ett perforerat hus
Edwins skilsmässoansökan
Det låg trauma i luften.
Sir Edwin Rice har bestämt sig för att skiljas från lady Angelica Rice. Sir Edwin hävdar i sin stämning till rätten – det dokument som advokaten Brian Moss nu dikterade för sin sekreterare Jelly White – att lady Angela har betett sig skamlöst. Skulle rätten därför vilja vara vänlig att skilja paret åt till säng och säte.
Jelly Whites hand darrade.
Angelica hade, enligt sir Edwin, begått äktenskapsbrott med en viss Lambert Plaidy och tagits på bar gärning av sir Edwin, tillika i den äkta familjesängen med hörnstolpar. Sådant beteende var, liksom ett flertal liknande handlingar, obegripligt och outhärdligt för sir Edwin.
Ja, det var i sanning outhärdligt för sir Edwin att leva med Angelica Rice. Hans hälsa och hans välbefinnande stod på spel.
Käranden påstod att hans hustru hade betett sig på ett flertal andra oacceptabla sätt: att hon hade varit oförskämd och aggressiv, nypt honom när han borstade tänderna och på annat sätt ofredat honom. Han framhävde att hennes vana att kyssa familjens hund gränsade till tidelag och hennes sätt att kyssa kvinnliga gäster till lesbiskhet. Han anhöll nu hos rätten om att få bli fri från henne.
Brian Moss hörde Jelly häftigt suga in luft mellan tänderna och gav sin sekreterare en vass blick, men hennes ansikte förblev orörligt och handen var åter stadig när den flög över papperet.
Käranden framhöll att lady Angelica ställde avancerade sexuella krav på honom, att hon vägrade föda barn, att hon ofta var berusad och tog narkotika, att hon vägrade bjuda hans gäster på ordentlig mat och därigenom förödmjukade honom. Och att hennes beteende på det stora hela var helt oresonligt och outhärdligt och att han ville ha skilsmässa. Genast.
”Kära nån!” sade Jelly White och såg upp från stenogramblocket. ”Har ni skrivit det här åt sir Edwin? Är det inte att skjuta mygg med kanon?”
”Mycket väl uttryckt”, sade Brian Moss. ”Men det är vår uppgift att ta till kanonerna här på Catterwall & Moss. Det är vårt varumärke. Vi erbjuder helst rätten så många exempel som möjligt på oresonligt äktenskapligt beteende. Om man håller sig till ett minimum, vilket många firmor gör för att undvika onödiga trauman riskerar man att få avslag. Så fina vita fingrar du har!” Och hans starka bruna fingrar gled över hennes ljusa smala och Jelly White lät dem bli kvar där. Brian Moss rörde ju faktiskt inte vid hennes högra hand, bara vid den vänstra, som inte synbart drog in pengar till honom.
”Lady Rice verkar då vara en förskräckligt dålig hustru”, anmärkte Jelly.
”Rätten kommer i alla fall att tro det”, sade Brian Moss. ”Jag hade faktiskt lite problem att hitta exempel på fysiskt våld. Vi fick nöja oss med nyp i baken.”
”Och det intygade sir Edwin gärna?” frågade Jelly, så där i förbifarten.
”Javisst”, sade Brian Moss. ”Med lite hjälp från den nya kvinnan i hans liv.”
Och han berättade för sin sekreterare att sir Edwin en gång hade tagit med sig lady Anthea Box till ett möte, innan Jelly hade blivit anställd. Det var ingenting Brian Moss i normala fall förordade, men det hade varit till hjälp att ha henne med. Anthea hade talat för sir Edwin, som inte var lika klartänkt och beslutsam som hon. Tidelag, som fortfarande var en av de mest användbara äktenskapliga förseelserna hade varit ett problem ända tills Anthea påminde sir Edwin om att han aldrig hade tyckt om hustruns sätt att kyssa hundarna.
”Han kanske bara var rädd för att hans fru skulle bli smittad av någonting”, föreslog Jelly White. ”Det kanske var fråga om hygien och inte om sexuell svartsjuka?”
”Folk på landet brukar inte oroa sig för sådant”, sade Brian Moss och viftade undan inlägget. ”Jag hoppas att du hinner få det här med posten i dag.”
”Naturligtvis”, sade Jelly White, men det tog två dagar innan hon postade brevet, och dessutom med felaktigt postnummer, så att det tog fyra dagar innan dokumentet nådde Barney Evans, som var lady Rices advokat. Under tiden hade lady Rice lämnat in en egen stämning. Hon ”kom först”, vilket gav henne en viss fördel i det spel en skilsmässa är. Paret Rice var, som Brian Moss konstaterade, inte den sorts människor som stillsamt väntar på en uppgörelse i samförstånd utan anklagelsen De såg fel, de anklagade, och de nöjde sig inte med mindre.
Jelly White råkade nu vara lady Angelica Rice i förklädnad – eller, rättare sagt, hennes alter ego. Det var först på sista tiden som lady Rice hade börjat oroa sig för att rösterna i hennes huvud kunde tillhöra helt skilda och distinkta personligheter. När hon klädde sig som Jelly White verkade det som om Jelly White i någon utsträckning ägde henne. Det enda lady Rice kunde göra var att viska i Jellys öra. De delade öra men det var Jelly som vred på huvudet. Det kändes nervöst.
Lady Rice fastslog att hon led av en perforerad personlighet och att det värsta var att hon skulle kunna utveckla en fullständig personlighetsklyvning vid ett stort trauma och bli ett kliniskt fall. Lady Rice försökte ligga lågt och inte orsaka fler kriser än nödvändigt och det var därför hon utan protester tillät Jelly att låta Brian Moss smeka henne. Hon sparade sig för värre prövningar och skulle dessutom aldrig ha kunnat göra sig hörd. Jelly var en viljestark och nyckfull personlighet.
I sin skilsmässoansökan anförde lady Angelica Rice som skäl makens otrohet med Anthea Box under en sexmånadersperiod fram till det datum när hon, lady Rice, hade lämnat det gemensamma hemmet.
Lady Rice anförde fysiskt övervåld och sexuella perversioner, dryckenskap, tablettmissbruk och ekonomisk oansvarighet och hävdade att makens förhållande till sina hundar var av sexuell natur. Att hon hade tvingats bort från sitt hem, Rice Court, för att lämna plats åt makens älskarinna, lady Anthea Box. Lady Rice hade för sin del varit en god och trogen hustru under hela äktenskapet.
Sir Edwin hade burit sig oförsvarligt åt och hon ville att detta skulle noteras vid bodelningen.
”En rättegång utanför London!” utbrast Brian Moss, eftersom detta verkade vara det som drabbade honom mest i Barney Evans brev med bilagor. ”Vilken mardröm! Jag har inget som helst inflytande på landsbygden. En nick här i London har inte samma tyngd som en blinkning där. Hur i hela friden ska vi ro det här i land? Och nog är det konstigt att hustrun har anfört nästan samma oresonliga beteende som maken?”
”Det beror nog på att dom har varit gifta så länge”, sade Jelly. ”Dom kan läsa varandras tankar.”
”Elva år är inget långt äktenskap”, sade Brian Moss.”Det kom in ett par i nittioårsåldern häromdagen och ville skiljas i samförstånd. Jag frågade varför dom hade väntat så länge och dom sa att dom hade väntat på att barnen skulle dö.”
Han skrattade, ett djupt, hest, oväntat skratt som fick alla hästtrycken på väggarna att skallra, och Jelly skrattade också åt hans skämt. Hennes lilla klingande skratt fick ingenting att skallra, men han nöp henne snabbt i bröstets rundning ovanför blusringningen. Bara ett lätt nyp, kamratligt. Hon hade tagit av sig den vita yllejumpern. Det var en varm dag.
Utanför de flotta fönstren mot Regency Street flöt trafiken fram, eller försökte flyta. Det verkade bara vara utryckningsfordon som lyckades ta sig någon vart – polis, brandkår, ambulans. Deras sirener närmade sig, passerade och tystnade med avundsvärd hastighet.
”Jag lever gott på andras behov av att få rätt”, observerade Brian Moss. ”Dom vill så gärna få äran att betraktas som offer. Vem som bär skulden till att paret Rices äktenskap har brutit samman är helt ointressant. Det enda som räknas är förmögenheten, och vi måste se till att hon inte lyckas lägga sina små giriga fingrar på för mycket av pengarna. Klienter inbillar sig att deras uppförande under äktenskapet ska påverka bodelningen och leda till något slags naturlig rättvisa, men det är en förhastad slutsats. Utom i ytterst extrema fall.”
”Så då betraktar du inte Rices skilsmässa som extrem utan som ett rent rutinfall?” frågade Jelly.
”Det är i stort sett ett rutinfall”, sade Brian Moss, ”frånsett att båda parter måste anstränga sig för att dölja hur mycket pengar dom har.”
Och han förklarade att lady Rice en gång hade varit popstjärna och utan tvekan hade stora summor undanstoppade någonstans. Och vad sir Edwin beträffade hade hans revisorer förstås arbetat övertid för att få hans tillgångar att försvinna ur böckerna – som tur var för sir Edwin var bokföringen för Rice Estate behagligt stor och komplicerad.
”Ja, det bör den väl vara”, sade Jelly.
”För övrigt är det en helt vanlig skilsmässa”, sade Brian Moss. ”Båda parter gör anspråk på moralens högsta höjder utan att inse att ett större jordskred redan har svept med sig hela berget. Och båda parter gör mig tack och lov rikare genom att gräla.”
”Ni är en mycket poetisk person”, sade Jelly White. En hårlänk hade lossat från hårbandet och Brian Moss tog ett strå eller två mellan fingrarna och drog, och Jelly White log. Lady Rice suckade.
Så hade lady Angelica Rice en gång lett mot sin make sir Edwin. Skillnaden var bara att hon nu log med utstuderad list istället för av överflödande oskuldsfullhet. Angelica Rice hade inte fått ut det minsta av sin tillit och kärleksfullhet. Hon insåg nu att genomskinlig naivitet inte skyddade någon. Hon lärde sig snabbt.
De kardborrband som kallas äktenskap
Jag var gift med Edwin i elva år och de kardborrband som kallas äktenskap hann fastna ordentligt i varandra. Det är ett helvete att dra isär sådana band och de kan slitas sönder om man sliter för hårt. De billiga små klibbiga fibrerna gör det de ska. Det sägs att kardborrband slits ut om de används för mycket. Om de används för ofta – vilket är en underlig tanke, som om man bara skulle fastna i varandra ett visst antal gånger – kan det vara någon moralisk undermening i det? – så kan man knappt få dem att fastna ihop igen. Men till att börja med användes jag inte för ofta. Tvärtom. När Edwin och jag gifte oss, när jag slutade vara Angelica White och blev lady Rice, var jag bara sjutton år och oskuld, fast ingen skulle ha trott det. Kyskhet kopplas sällan samman med läder, nitar, stövlar, snagg, piskor och de mer extrema popkretsar jag då rörde mig i. Min kardborrkapacitet att bli ett med den man jag älskade, det yttre skenet till trots, var orörd, stark, färdig att användas. Kardborrband direkt från vävstolen. Jag ”väntade” till äktenskapet. Häpnadsväckande!
Edwin och jag har nu varit åtskilda i några månader. Han stannade kvar i det äktenskapliga hemmet och jag fick gå i vanära och förvirring. När det stod klart för mig att jag riskerade att stå där utan någonting alls efter mitt elvaåriga äktenskap – utan kärlek, utan pengar, utan barn, till och med utan vänner – tyckte jag det var bra att skaffa mig så säkra stalltips som möjligt, direkt från hästen, för att återvinna så mycket jag kunde av egendom och rykte. Hästen är i det här fallet Brian Moss och han är till råga på allt en välväxt och frustande hingst. Min egen advokat, Barney Evans, är mer som en inhägnad ponny som hela tiden kisar med sina små skumma ögon i det plötsliga bländande skenet av motståndarens intellekt. Se på mig, Angelica Rice, en getingmidjad barbackaryttarinna i högklackade skor och nätstrumpor som hoppar från sadel till sadel medan två springare med skygglappar galopperar runt arenan. Jelly White springer efter med en hink och en spade och skyfflar upp skiten.
När jag en bra kväll ligger nedbäddad i min höga, mjuka säng på Claremont hotell med dess snövita äkta linnelakan, bara ett stenkast från Claridges, ser jag mig själv som en hämnande ängel. Sedan skrattar jag högt åt min egen djärvhet och beundrar mig själv. Bara tänka sig att ta jobb hos sin mans advokat! En dålig kväll, när det fina tyget i kuddvaren är så genomvått av tårar att dunet därinne blir mörkt, hopklumpat och obekvämt, när det känns som om jag vräktes fram och tillbaka i ett hav av förtvivlan, förvirring och förlust – ett hav som för den delen håller mig flytande, tillförs extra sälta av min egen sorg – inser jag att jag bara är ännu en övergiven och avvisad kvinna, halvgalen och ingenting värd. Då inser jag att det bara var dårskap och övermod och vanvett att söka jobb på Catterwell & Moss, mitt i fiendelägret, och inte det minsta smart eller häftigt, och jag oroar mig fruktansvärt för att bli avslöjad. Jag växlar mellan så extrema sinnesstämningar att det känns som om jag var två människor. Hur är det möjligt att inrymma båda i samma kropp?
Ändå är det visst möjligt. Det är åtminstone tre av mig som tittar ut genom mina två ögon. Lady Rice, Angelica och Jelly. Lady Rice och Angelica kämpar om herraväldet. Jelly är Angelicas skapelse.
I mina, Angelicas, ögon är lady Rice en stackars passiv varelse. Det är vad äktenskapet har gjort med henne sedan det började gå snett. Hon skulle ligga till sängs på Claremont och lida hela dagarna om jag tillät henne att göra det. Hon skulle inte ens orka svara på Barney Evans brev. Det är jag, Angelica, som får henne att arbeta varenda dag, klär ut henne till Jelly White, får iväg henne till gymet, ser till att hon håller sin diet, hindrar henne från att röka. Jag vill gärna inbilla mig att jag är som den ursprungliga, ogifta personligheten. Varför hon envisas med att föreställa den dominerande personligheten härhemma begriper jag inte. Det är kanske för att hon har en titel och det kanske är för att hon inte kan erkänna den småstadsflicka jag är, och alltid kommer att förbli, som en del av henne.
Lady Rices sjöar av sorg
Varenda natt gungar lady Rice i sjöar av sorg, halvsovande och halvt i drömmar. Vattnet är så salt av hennes tårar att hon inte kan sjunka, se bara hur hon bärs upp till ytan av sin egen sorg. Ibland blir sjöarna vilda och stormiga, uppiskade av vredens, hatets och den heta bitterhetens vindar, och se bara hur hon då kastas fram och tillbaka. Hon är rädd: hon kommer att sugas ned i virvlarna, hon kommer att drunkna i en storm hon själv har skapat. Det hon kan göra är att be, vad det nu ska tjäna till. Käre Fader, gode Gud, rädda mig från mina fiender. Hjälp mig! Jag ska vara så snäll, jag lovar! Låt stormen lägga sig! Hon tar en sömntablett.
Spöklika farkoster glider förbi i dimma, piratsablar, raseriets knivar blänker, hugger, sliter ut inälvor, kastrerar. Stilla sinnet, stilla handen, så att svärdet inte vänds mot den som svingar det! Lady Rice är pirat och offer på samma gång. Det vet hon. Lady Rice gungar i sina nattliga sjöar av sorg. I sina tankar kallar hon det Underhållets hav. Så vitt på henne ankommer skulle det lika gärna kunna ligga på månen, som Lugnets hav, eller hon skulle kunna befinna sig i sin moders sköte. Hon skulle kunna vara i någon översvämmad kyrka, stöta mot stenmurar i sin faders kyrka när strömmarna sliter henne åt alla håll. Hon är förvisso blåslagen, till kropp och själ. Käre Fader, gode Gud, förlåt mig mina synder. Tag bördan av Din vrede ifrån mig.
Ibland är Underhållets hav lugnt och gungningarna sensuella och nästan ljuva. Då är hon ledsen över att komma upp till ytan. Hon är en förstummad sjöjungfru som har sköljts upp på den vita stranden av Claremonts vita linnelakan, rullats tillbaka i havet av vågorna och åter kastats upp till ytan mot gryningen för att vakna till underhållets verklighet, Brian Moss, arbete och det fortgående grälet mellan jagets delar, men också till underhåll, läkning och styrka. Sorgen ger näring, den är en drog, hon har blivit beroende av den nu, alla hennes tre jag, eller är det fyra? Hon sover som en och vaknar som många. Sjöarna av sorg suger in henne som en, drar ned henne i virvlarna och sköljer upp henne i fragment, eller är det telefonen som slår henne i stycken? En mansröst.
”God morgon, lady Rice. Klockan är halv åtta. Vi väcker.”
Lady Rice ser in i morgonspegeln på ett ansikte som är svullet av rastlös sömn. I går struntade hon i att tvätta av sig sminket. Hon samlar kallt vatten i de kupade händerna, det forsar rikligt från kranar med breda öppningar, antika eller imitationer, vad spelar det för roll? De antika läcker bly i vattnet och det gör inte de nya. Bly är bra för hyn och dåligt för hjärnan. Hon plaskar vatten i ansiktet och använder inte de små vita tvättlapparna som ligger där i stort antal. Hon avskyr dem. De är för små. Den här morgonen har hon tänkt avsky allting.
Hon går och lägger sig igen. Men rösterna i hennes huvud är högljudda, tillräckligt tydliga för att man ska kunna skilja den ena från den andra och det är inte roligt att höra vad de har att säga. Hon skulle mycket hellre bara ligga i sängen och gråta, men de låter henne inte göra det. De är fulla av förebråelser och klagomål och uppmaningar att handla och hon vill inte höra någonting av det. Hon är uppsköljd som en hög vrakgods. Hon har försökt inkorporera de här grälande kvinnorna, dessa alter egon, i sig själv, men det går inte. Hon är tvungen att lyssna på dem alla, och svara dem.
”Det är för bedrövligt”, stönar Jelly. ”Kan du inte ens tvätta av ansiktet innan du går och lägger dig? Det är det snabbaste sättet att få dålig hy och du bryr dig inte ens om det.”
”Jag var trött”, förklarar lady Rice matt. ”Jag har varit så förtvivlad över skilsmässan på sista tiden att jag har rätt att vara trött.”
”Du har inte råd att vara trött”, säger Angelica. ”Vi måste ta oss ur den här härvan på något sätt. Vad ska vi leva av? Vi kan inte stanna kvar på det här hotellet för evigt. Förr eller senare kommer dom att kasta ut oss.”
”Det kommer dom aldrig att göra”, säger lady Rice. ”Jag är en medlem av familjen Rice. Edwin skulle aldrig tillåta det.”
”Det är klart att han skulle”, säger Angelica. ”Du har en ersättare. Du är inte intressant längre. Varför skulle han bry sig om dig? Det finns inget som är så mycket före detta som en före detta hustru! Ingenting som är så avskyvärt!”
Lady Rice bryter samman i en ny flod av tårar. Sorgen är skärande nu, inte sövande.
”Få upp henne, för Guds skull”, säger Jelly. ”Du har mer inflytande än jag. Jag avskyr att komma för sent till jobbet. Släpp bara fram mig och försvinn sedan. Du behöver inte hänga kvar och vänta på applåderna.”
”Jag tror att jag skulle må bättre om jag fick ett knull”, säger lady Rice plötsligt och häpnadsväckande. ”Brian Moss skulle passa utmärkt. Det enda botemedlet mot en man är en annan man.”
”Var inte så vulgär”, säger Jelly chockerat. ”Och nog kan du väl klara dig utan en karl i någon månad eller så? Män skapar problem, dom botar en inte.”
”Jag vet inte vad som for i mig”, säger lady Rice ångerfyllt. ”Men nu när det väl är sagt kanske det är sant.”
”Brian Moss kanske är vårt karma”, säger Angelica slugt. ”Ska vi stiga upp och möta vårt öde?”
Och lady Rice släpar sig till sist ur sängen, bara för att stänga av dem eftersom de inte låter henne vara i fred. Hon inser att de skulle kunna vara trevligt sällskap. Hon skulle aldrig behöva vara ensam och ensamhet är det hon är mest rädd för, vad alla andra än säger om att ensam är stark.
Initiala transformationer
Angelica steg upp och klädde sig. Hon gick iväg till arbetet i svart skinnjacka, svart peruk och mörka glasögon och hoppades att hon inte på något sätt liknade lady Rice – den där missbrukade, tårögda, dygdiga, beroende varelsen – utan snarare någon viktig gästs mer aggressiva och krävande älskarinna. Hon bar en bärkasse där Jellys arbetskläder låg prydligt hopvikta (av Jelly. Jelly var bra på att vika ihop. Det var inte Angelica).
Det var Angelica som klev in i den hyrda Volvon med chaufför exakt klockan sju och fyrtioåtta. Bilen stod där, parkerad på Davies Street, nästan varenda morgon. Hon steg in i bilen som Angelica och steg ut ur den som Jelly. När hon väl hade satt sig i bilen tog hon av sig Angelicas peruk för att blotta Jellys korta, blanka, raka, blonda hår, tog av sig skinnjackan och satte på sig en ljusblå blazer med mässingsknappar, sydd i ett billigt, skrynkelfritt material. Hon drog tillbaka håret med hjälp av ett skärt sidenhårband och hängde ett långt band av konstgjorda pärlor om halsen, så att de föll ned över den snäva, vita yllejumpern. Hon hade en behå som plattade till brösten eftersom den snäva jumpern mer hade med mode än sexualitet att skaffa. Hon torkade bort det mesta sminket och satte på sig ett par ugglerunda glasögon. Hon förvandlade sig till Jelly White, med Angelicas vetskap och gillande.
Men ibland hände det att Volvon inte stod där och väntade på Davies Street när hon kom ut från hotellet. Uthyrningsfirman förklarade att de hade det stressigt vid den tiden på morgonen. Eller också hade de ont om förare, det gick influensa. Kunde hon vänta? Kanske en halvtimme? Och det kunde hon inte och då blev hon tvungen att åka kommunalt. De gångerna gjorde hon egobytet i damrummet på Inns of Court, gick djärvt genom korridorerna med skylten ”Privat” och gick skamlöst genom dörrar markerade med ”Endast personal” mot detta trygga, luftiga, privata, tomma, väldesinficerade och aningen illaluktande ställe och gick ur därifrån med ett så snörpigt och självsäkert uttryck att ingen betvivlade henne i någondera personligheten.
Men hon föredrog baksätet på Volvon, med de mörktonade fönstren, chaufförens stela rygg på andra sidan glaset och läderklädseln som blev kladdig av kontakten med hud, även om det bara var hennes egen.
Och där stod hon sedan som Jelly White, flickan med det högt utvecklade superegot, med blick för detaljer, med förmågan att skilja på rätt och fel och med all den självrättfärdighet och snörpighet som följer på köpet, en ren, proper, colognedoftande ung kvinna utan större ambitioner och med en självbild som varken är överdriven eller nervärderande utan realistisk, väl medveten om sina egna dygder och sina egna fel, pappas flicka som tar vara på sig själv för hans skull, som aldrig går för långt, som gifter sig med en pålitlig och trevlig person på rätt plats och vid rätt tid, den sorts flicka som anständigt förtränger sina incestuösa böjelser, den sorts personlighet hos vilken svekfullheten frodas, för vilken lögnen kommer naturligt och alltid kan rättfärdigas, en sådan människa som lägger vikt vid rang och auktoritet, det var Jelly det, av alla dessa skäl redo att bli underbetald och överarbetad, den som arbetade över för att få posten klar, den som bara någon enstaka gång flirtade med chefen för att senare stämma honom för sexuellt trakasseri. Kontorsbetet: ett ljuvt leende, en varm blick, men ett öga på den stora chansen. Pappa skulle aldrig rynka pannan åt det. ”Se till att du får ut det du kan av det, flicka lilla! Försök aldrig bli chefen, utnyttja chefen!”
När du är inkognito på kontoret är Jelly den flicka du ska vara. Det skulle ändå vara lönlöst att vara Angelica, eftersom livet skulle bli ett enda långt misstag, utspillt korrekturlack och felarkivering, ett enda långt slitgöra under instruktioner, en längtan efter frihet, fönster som slogs upp för att släppa in luft och istället släppte in regn och blåst till allas förtret.
Angelica skulle hota Brian Moss äktenskap med den ljuva och hemkära Oriole på ett sätt Jelly aldrig skulle kunna. Denna världens Jelly väcker sällan känslor hos andra eftersom de är avskärmade från all verklig känsla själva. Lusta, ja, men aldrig längtan. De sitter vid kontorsskrivbordet och den ena kan bytas ut mot den andra. Angelicor kommer en och en och eftersom de lider kan de också orsaka lidande.
Angelica provade ut Jellys roll och upptäckte att den inte bara satt bra utan också lätt kunde läggas av. Jelly gjorde inget motstånd. Hon var fantastiskt praktisk, utmärkt att ha till hands i nödsituationer, blev aldrig nervös och sträckte armarna i vädret eller betedde sig som ett skrämt barn.
Sir Edwin ordnade ett möte med lady Rice och hennes advokat Barney Evans på Brian Moss kontor. Det var en lätt match för Jelly att anlägga en plötslig migrän och låtsas ta en taxi hem innan hon smet in på damrummet och kom tillbaka som lady Rice – ta av uggleglasögonen, dra ned en liten svart sammetshatt över håret, byta ut de högklackade stadsskorna mot ett par stadigare och lantligare skor, lägga på blå ögonskugga och klarrött läppstift, ändra ansiktsuttryck och sedan stod hon där som en olycklig version av den en gång lyckliga lady Rice, och allt var sir Edwins fel.
Det damrum där Jelly åstadkom denna förvandling var från början ett av sovrummen mot gården i det vackra georgianska hus där Catterwell & Moss hade gjort sig hemmastadda efter en slarvig ombyggnad. Rummet var stort och högt och rappningen flagade från taket. Väggarna och de urgamla vattenledningarna var täckta av ett tjockt lager gulvit färg. Det drog under dörrarna så att det visslade. Gå in på toa som maskinskriverska, anta det kroppsspråk som bekommer dem som bestämmer och inte den som tar order, och komma ut genom dörren som klient.
Nu visade det sig att sir Edwin inte hade dykt upp.
”Det var lika bra”, sade Jelly. ”Det skulle bara ha blivit gräl.”
”Vilken fegskit”, sade Angelica och drog sig mot sin vilja tillbaka en stund, besegrad och besviken.
”Jag älskar honom”, kved lady Rice. ”Om jag bara hade fått träffa honom, se honom, tala ut med honom skulle han förstå att han verkligen behöver mig och att han inte på allvar kan vilja ha Anthea istället för mig.”
Och så vidare. Lady Rice gick tillbaka till damrummet och bytte till Jelly igen och hoppade över Angelica. Jelly insåg att hon inte behövde be Angelica om lov. Hon hade sin egen existens.
Kontorsbestyr
Båda advokaterna hade försökt övertala lady Rice att acceptera en privat engångsuppgörelse utanför domstolen, vilket lady Rice inte hade gått med på. Uppbackad och påföst av Angelica var hon beredd att slåss.
”Sådana avtal kanske passar domstolen och advokaterna”, sade lady Rice djärvt till Barney Evans. ”Det sparar dom en massa tid och besvär, men det passar inte mig. Varför skulle jag låta sir Edwin komma undan med sina brott mot mitt liv, mot min hela lycka? Han kan gott stå till svars inför mig för resten av sitt liv och försörja mig för evigt. Han kan kanske dölja sina tillgångar tillfälligt, men förr eller senare kommer sanningen fram. Eller hur?”
Barney Evans reagerade nu som en god arbetshäst, sniffade och trumpetade och lät bli att säga: ”Nej. Enligt min åsikt och mina erfarenheter kommer sanningen sällan fram.” Klienter måste skyddas mot verkligheten, tillåtas behålla sina illusioner. Jovisst, det finns rättvisa, det finns en himmel. Det var advokatens uppgift lika mycket som det var prästens. ”Se, det skall icke vara någon korruption, icke någon död!” löd deras ständiga fältrop!
”Jag kräver rättvisa!” envisades lady Rice gråtande, som så många andra. ”Jag tänker inte ge mig förrän jag får det, och det ska inte ni heller!”
Åh, lady Rice var verkligen besvärlig, enades Barney Evans och Brian Moss om, genom en utväxlad blick och en tyst suck av ömsesidig förståelse.
”Jag är säker på att jag har sett lady Rice någonstans förut”, sade Brian Moss till Jelly, när Barney Evans hade avlägsnat sig efter att ha tagit en sherry med honom och mapparna i målet Rice mot Rice hade lagts undan.
”Hon var så gott som en berömdhet en gång i världen”, sade Jelly White med huvudet vänt mot datorn medan hon sträckte och tänjde fingrarna för att skydda sig mot upprepningsskador (råd från Argus telephones) som så plågsamt kan drabba datoranvändaren. ”Det var innan hon gifte sig med sir Edwin, på den tiden hon var popstjärna. Hon låg etta i hela åtta veckor med ’Kinky Virgin’ och var ofta i teve. Och sedan var hon sångerska i en grupp med samma namn och dom hade rätt stora framgångar med sina turnéer. Men det var allt. Äktenskapet satte stopp för hennes artistplaner.”
”Jag ser inte på teve”, sade Brian Moss. ”Jag hinner inte. När jag kommer hem måste jag bada småbarnen. Jag är en modern man. Varför gifte sig Edwin Rice med en popstjärna till att börja med? Hade han inte behövt någon han kunde ta med sig på rävjakt? Det är så mycket lättare att gifta sig med en kvinna som andra män inte tittar efter. Det är vad jag gjorde när jag gifte mig med Oriole. Jag visste att jag skulle vara trygg och att Oriole alltid skulle vara trogen. Jag anstränger mig faktiskt för att vara trogen tillbaka. Nåja, hursomhelst kommer Anthea Box att passa sir Edwin mycket bättre än hans första hustru någonsin gjorde, bara hon kan hålla sig från spriten. Det sups rätt hårt i de där kretsarna, har jag hört. Men hon har samma bakgrund som han och det är huvudsaken när det gäller äktenskap. Är hon inte något slags brylling? Jag hoppas att det inte finns någonting otrevligt i generna. Brians Evans är verkligen trevlig och hjälpsam, tycker jag. Jag var skolkamrat med hans bror. Ett hjärta av guld.”
”Är det inte meningen att ni ska vara motståndare, som företrädare för era klienter?” frågade Jelly. ”Jag blev förvånad över att ni var så goda vänner.”
”Vi låtsas förstås vara motståndare, men precis som alla andra vill vi förstås tjäna så mycket som möjligt med så lite besvär som möjligt”, sade Brian Moss. ”Vi yrkesmän står på ena sidan och hasardspelarna på den andra.”
Skilsmässan och bodelningen var en långsam och plågsam process. Lady Rice drog tillbaka sin stämning och lät sir Edwins ligga kvar, sedan en blinkning och en nick från Brian Moss hade antytt för Barney Evans att sir Edwin skulle vara generös om hon gjorde det. Sir Edwin vägrade fortfarande kommunicera direkt med sin hustru. Lady Rice klagade över otillbörligt inflytande från Anthea Box sida. Och faktum är att ett brev från Brian Moss kontor med en antydan om att sir Edwin kunde vara villig att göra ett nytt försök att träffa lady Rice och reda ut saker och ting avstyrdes av lady Anthea som ringde och sade att det inte kom på fråga. Jelly, som svarade i telefonen, sade att hon skulle meddela Brian Moss. Det gjorde hon förstås inte eftersom Brian Moss var ovetande om brevet ifråga då hon själv hade skrivit det och signerat det för Brian Moss räkning.
Lady Rice fick ett brev från Barney Evans där det stod att det låg i hennes intresse att flytta förhandlingarna från landsorten till London, eftersom de skulle få en bättre rättegång där och en mer förstående domare. Lady Rice svarade och tackade nej, den lokala domstolen dög utmärkt åt henne. Hon trodde mer på en opartisk domare än på en förstående sådan. Förståelse och medkänsla kunde svaja som ett träd för vinden och då stod man där. Lady Rice visste inte var denna visdom kom från. Ibland kändes det som om hon var äldre än sina år.
Lady Rice förblev vag om sin vistelseort. Hon gav Barney Evans sin mors adress för korrespondens. Edwin kunde gott få tänka på henne som Lilith, som Adam försköt. Den ursprungliga, ratade hustrun som vandrar i universums utkanter och ställer till besvär för mänskligheten, som aldrig vilar, som för evigt förblir bitter, som för evigt sörjer och får andra att må dåligt.
Hon visste att det bästa stället att gömma sig på var rätt framför näsan på den som sökte efter henne. Det var självklart för Jelly White att den personal på Catterwall & Moss som hade till uppgift att sköta sir Edwins privata finanser varken skulle ha tid eller lust att gå igenom registret när räkningarna från Claremont Hotel kom. Vem skulle bry sig om att kolla att det inte stod ”och lady A” bredvid Rice, sir E? Ingen. Inte heller skulle man på hotellet anse det passande att meddela någon att lady A, som enligt pressen återhämtade sig från bulimi och anorexi på ett vårdhem någonstans i Midlands så vitt de visste bodde i deras bröllopssvit. Det var trevligt för hotellet att ha en en riktig lady som gäst även om ladyn i fråga bodde där inkognito.
Angel föds
En tisdagsmorgon vaknade lady Rice ur sina sjöar av sorg och åkte till arbetet som vanligt, steg in i Volvon som Angelica och var inställd på att stiga ur den som Jelly när hon plötsligt hörde sig själv yla. Hon ylade som den som håller på att förvandlas till en varulv brukar yla på film, kroppen och sinnet tänjdes ut och deformerades, de var överbelastade. Hon gav liv åt ännu ett nytt jag. Det jaget hette Angel, och det var minsann ingen ängel.
Ram, chauffören som satt framför den glasruta som avskilde arbetsgivaren från tjänaren, stannade bilen, vred på huvudet och stirrade häpet på Angelica/Jelly. Hans ansikte var mörkt, med vackra ögonfransar, vänligt och ändå manligt. Angelicas klänning var uppdragen till knäna. Hon höll på att byta sina slankande svarta strumpor till Jellys beigea som fick vristerna att se tjockare ut. Men vad hon än hade på sig förblev benet långt, smalt och lockande från fotleden och upp till knäet.
”Var det mitt avgasrör som tjöt?” frågade chauffören. ”Eller var det ni?”
Lady Rice, Angelica, Jelly, Angel, tjöt igen. De ylade för att det var tisdag morgon och för att Anthea ofta sov över på Rice Court på måndagsnatten, vilket lady Rices detektiv Lizzie hade berättat. (Vid det här laget höll sig lady Rice med detektiver som andra kan hålla sig med hårfrisörer, astrologer, kiropraktiker, aerobicsinstitut. Det mest frätande begäret hos en person som ligger i skilsmässa är att få veta vad som tilldrar sig bakom lyckta dörrar.) Hennes kombination av personligheter hade tagit för vana att droga sig så tungt till sömns på måndagskvällen att ingen av dem vaknade på riktigt förrän vid lunchtid på tisdagen. Men arbetets krav hade gjort detta omöjligt och nu satt de här, fångade halvvägs mellan Angelica och Jelly, klockan halv nio en tisdagsmorgon, och visste att det var den tid när hennes mans sexlust och förmåga var på sin höjdpunkt – hon hade många gånger glidit ur sängen tidigt för att slippa konfronteras med den, vilket hon nu till sin smärta påminde sig – och därmed också, vilket var värre, chansen att han skulle säga någonting intimt, kärleksfullt och vänligt till hennes rival. Och i det här ögonblicket kunde rivalen, om hon tänkte efter, mycket väl ligga i den äkta sängen. Det är väl inte konstigt att hela gruppen ylade!
De gjorde inget vidare försök att dra ihop benen. De hade under alla omständigheter franska trosor på sig, som knappt dolde någonting. Faktum är att de kom på sig med att sära ytterligare på benen.
”För Guds skull, vad är det du gör?” vädjade Angelica, som plötsligt blev förskräckt. ”Det där löser inga problem.”
”Du har aldrig sett den här karlen förut”, varnade henne Jelly. ”Tänk på aids.”
”Jag gör som jag vill”, sade Angel, för det var hon, och särade ännu mer på benen. ”Och jag tar vad jag vill ha och det jag vill ha är som alltid sex.”
”Vad är det som pågår här? ” frågade lady Rice, som hade slumrat men blivit tillräckligt chockad för att åtminstone för ett ögonblick återta befälet. ”Jag vet att jag sa att jag ville ha ett knull men jag menade det bara teoretiskt.”
”Nej då, det gjorde du inte alls”, sade Angel.
”Nu vill vi inte att du lägger dig i det här”, sade de andra två. De höll redan på att gadda ihop sig mot henne. ”Du hade din chans och titta bara vad du har ställt till!”
Och lady Rice drog sig tillbaka, delvis sårad och delvis lättad över tillåtelsen, tillbaka in i en grubblande del av sitt väsen, för att gunga i sjöarna av sorg och suga åt sig dess näring. Nu var hon glad över att hon hade varit enda barnet och aldrig hade haft systrar.
”Var snäll och tjut inte så där”, bad Ram. ”Det är så svårt att köra.” Angel, som studerade honom på ett sätt Jelly aldrig gjorde och Angelica aldrig skulle göra, fastslog att han var strax under trettio. Han var ljushyllt och hade rena naglar som vilade självsäkert mot den stoppade ratten och han var utrustad med en företagsledares kraftiga käke och skarpa blick. Det var bara chaufförsmössan som antydde att bilen var ett verktyg i hans hantverk och inte en statussymbol. Men den frambrytande halvvägskvinnan brydde sig inte mycket om vem han var eller vad han sade eller, för den delen, vad han såg – en strumpa halvt nedrullad och den andra oknäppt och strumpebanden med plastknapparna dinglande lösa – det är svårt att byta strumpbyxor på ett trångt utrymme, strumpor är enklare även om också de bereder vissa problem. Den här personen som befann sig mellan ett par jag upphävde ytterligare ett tjut och tårarna strömmade över hennes ansikte.
Ram vände Volvon utan så mycket som en kommentar, för att inte tala om tillstånd från sin mångfasetterade kund, och körde mot ett underjordiskt parkeringsgarage. Ordet ”Ledigt” flammade i rött neonljus mot den smala gatan utanför. När bilen svängde in verkade bommen för ingången höjas av sig självt. Den elektroniska världen är numera så mycket i takt med den levande att det inte är underligt att vi blir förvirrade, känner oss själva programmerade och oförmögna till politiska och sociala protester medan vi utför våra vardagsrutiner. Bilen närmar sig, vår vilja bjuder oss tillträde, bommen höjs och fasan därinne – de mörka gapande cementbåsen, det blöta golvet, de nedklottrade, kala väggarna, stanken av urin – känns som en oundviklig konsekvens av denna blotta viljeakt. Glöm det, protestera inte, kämpa inte emot, försök inte reformera – teknologin gör det ju inte, så varför ska du besvära dig? Du är mindre än det maskineri som betjänar dig, och genom att betjäna dig kontrollerar dig, gör dig mer utsatt för misstag, för slumpartade sönderfall, än när du var fattigare men mer i kontroll. Den mänskliga själen splittras och sönderdelas, det måste den, för att kunna glida runt teknologin som en amöba, för att svälja den likt kött som formas runt en sticka för att skydda sig. Den fyrfaldiga enhet som utgör lady Rice kanske ännu inte är så vanlig, men den kan bli det.
Ram förde sitt fordon djupare och djupare ned i underjorden. Angel gungade, först åt ena hållet, sedan åt andra hållet, medan bilen gled genom de nedåtgående kretsarna och den bara strimman hud ovanför strumpkanterna klibbade först fast på ena sidan, sedan på den andra, mot det varma lädret tills det inte fanns någonstans vidare för bilen att komma annat än det innersta, djupaste, mörkaste båset, efter vilket infartsskyltarna byttes mot utfart. Ram McDonald backade med avsevärd skicklighet in Volvon i det här lilla utrymmet. Bilfönstren var av färgat glas. De som satt därinne kunde se ut men ingen kunde se in. De rika tycker om att resa på det sättet och sir Edwins resor gick ju ändå på representationskontot. Ram lämnade förarsätet och slöt sig till Angel i baksätet. Hon protesterade inte. Anthea omfamnade Edwin och Edwin omfamnade Anthea och solen slocknade inte, för att då inte tala om att samhället skulle misstycka. Vad spelade det då för roll vem som omfamnade vem, i lust eller kärlek, när all anständighet och rättvisa hade gått i kvav?
Amöbans kärna är flytande och de yttre delarna är som gelé. När amöban vill röra sig förvandlas vätska till gelé i den ledande änden av kroppen medan gelé förvandlas till vätska i den andra änden och så flyttas hela djuret. ”Önska” är i det här fallet ett vagt koncept och det verkar inte finnas en enda punkt inom den här encelliga varelsen som skulle kunna generera en önskan, eller ge en drivkraft, och ändå ”önskar” den. Den vill röra sig, eller väljer att röra sig, eller kan inte förbli stilla. Hur man än uttrycker saken ger amöban uttryck för en intention, precis som lady Rices kropp som flytande, förkroppsligande, i sin förändring från vätska till gelé, från gelé till vätska, förkunnade för henne, och demonstrerade för hennes förenade delar, en intention att uppleva en samlad och förenande orgasm, medan Ram smekte och smekte.
”Det var bättre”, sade Angel skälvande i krampryckningar. Ram drog henne tätt intill sig. ”Det var vad ni behövde allihop. Ett rejält knull.”
”Tala för dig själv”, sade Angelica. ”Det var då det sista jag ville”, och hon drog sin mun från Rams. ”Edwin och jag klarade oss bra utan. Jag tyckte om att bli uppvaktad och jag tyckte om att bli kysst, men jag avskyr att förlora kontrollen.”
Angel tvingade Angelica att vända munnen mot Ram igen. Hans mun låg tungt över hennes och Jelly kände hur skäggstubben på hans haka rev mot den känsliga huden på hennes kind, men var tvungen att låta det bero.
”Han har inte ens kondom”, agiterade Jelly i lady Rices öra, säker på att det i alla fall måste göra intryck. ”För Guds skull, sätt stopp för allt det här…”
”Det är mer än jag förmår”, suckade lady Rice. ”Min mamma sa alltid att man inte kunde stoppa en karl när han väl har börjat utan att man blir våldtagen. Se bara till att få det gjort. Kommer du inte för sent till kontoret?”
Jelly och Angelica grät, lady Rice surade, Angel tog kärleksfullt emot Ram trots att hon för länge sedan hade fått sin egen tillfredsställelse.
”Vi måste göra om det här”, sade Ram.
De undrade vad de skulle svara.
”Trassla in oss med en chaufför?” frågade Angelica. ”Du måste skämta.”
”Det är omöjligt. Jag måste koncentrera mig på arbetet”, sade Jelly. ”Jag har inte tid att roa mig.”
”Aldrig, aldrig, aldrig”, skrek lady Rice. ”Edwin kan få reda på det.”
Men henne avfärdade de. Det var hon som älskade Edwin. De andra hade gett upp för länge sedan. De insåg klart att kärlek var en lyx de inte hade råd med. Det var förödmjukelsen över en försmådd kärlek som fick kvinnor att så lätt ge avkall på sina rättigheter när de stod inför en skilsmässa.
”Ta alltihop”, gråter de. ”Jag vill inte ha någonting.”
Senare, när kärleken har gått över, inser de sitt misstag. Han har inga sådana våndor. Vinnaren tar allt.
”Vi gör om det i morgon”, sade Angel och eftersom det var hon som hade tillgång till munnen och hela kroppen kändes varm och avspänd var det Angel Ram hörde.
”Om du inte är ledig i kväll, förstås, men nu kan vi väl koncentrera oss på nuet?”
”Slyna, hora, hynda! Går med vem som helst! Stena henne till döds!” vrålade Angelica.
Hon var verkligen arg. Angel bet sig i läppen och utstötte ett kvidande. Ram slickade det onda stället.
”Och vad är det för dag i månaden?” frågade Jelly.
”Glöm aids, men tänk om vi blir med barn? Herregud, så oansvarig du är!”
Lady Rice gav bara upp och tänkte på annat. Låt Angelica, Jelly och Angel skrika och gapa, det gav henne en chans att filosofera i lugn och ro. Hon hade velat ha ett knull och fått ett, men när det kom till kritan var det ingen lösning. Hon förmodade att hon än en gång var offer för statistiken. Hon var en av de trettiofyra procent kvinnor som kastade sig in i olämpliga sexuella handlingar strax efter separationen från maken och drabbades av låg självkänsla som följd av det. Hon förstod att hennes beteende inte hade någonting med henne att skaffa, inte på något sätt var hennes ansvar.
Hon fann det intressant att Angels spända armar lossade taget om Rams hals när hon fick orgasm. Jelly skulle ha klamrat sig fast hårdare, i pur förvåning. Angel kände tacksamhet över orgasmen, inte förvåning. Angels kropp blev automatiskt mjuk och avspänd i ett sådant ögonblick. Angelica skulle ha spänt kroppen hårt och dragit sig åt sidan, först spänt sig för att förhöja upplevelsen, men sedan dragit sig undan i sista ögonblicket för att undvika den uppslukande orgasmen av vätska till gelé, gelé till vätska. Den ängsliga, försvarsberedda Angelica och den själviska, manipulerande Jelly – det var rätt åt dem båda att överväldigas av den kättjefulla, samvetslösa Angels lustar!
Vilken glädje och vilket jubel borde därför inte höras när detta klara sken väcktes i det gravlika gråskimmer som omger äktenskapets död, när denna ängel svepte undan förödmjukelsen, egenintresset och diskrimineringen med så kraftfulla vingslag. Från denna nya källa till lustfylld energi strömmade nu vågor av stormigt ljusfläckar mörker och i det flämtande mörkret fanns fortfarande ljus. Ram McDonald samlade sin kraft, håriga manliga armar och ben flätades samman med hennes egna släta, vita lemmar. Eller, se det på det här sättet, en kungskrabba kröp fram från sin sten, fullkomligt hemmastadd på sin vattniga parkeringsplats, monstruös och ändå vardaglig, den stiligaste, friskaste krabba du någonsin sett, konung av stendammen, allsmäktig tills du såg en glimt av oceanen. Chaufför i dag, men vem vet i morgon?