Så mycket olika mot förr …

– Skörden är bärgad, och sommarn är slut, småsjöng Anne Shirley och blickade drömmande ut över de mejade fälten. Hon och Diana Barry hade plockat äpplen i Grönkullas köksträdgård, men nu satt de och vilade sig i en solig vrå dit lätta tistelfjun kom flygande, burna av vindfläktar som ännu var sommarljumma och doftande av ormbunkarna inne i Spökskogen.

Men allt hos landskapet omkring dem talade om höst. Havet brusade dovt i fjärran, fälten låg kala och förtorkade, strödda här och där med gullris, dalsänkan där bäcken flöt förbi Grönkulla lyste av purpurvioletta astrar, och Mörka speglande vågen var blåare än någonsin.

– Det har varit en härlig sommar, sade Diana och vred småleende på den nya släta ringen på sin vänstra hand.

– Och fröken Lavendels bröllop liksom satte kronan på det hela. Hon och hennes man är väl nu långt bortåt Stillahavskusten.

– Jag känner det alldeles som om de varit borta länge nog för att ha hunnit fara världen runt, sade Anne med en suck. Jag kan inte tänka mig att det bara är en vecka sedan deras bröllop stod. Allting är så förändrat. Fröken Lavendel borta, pastor och fru Allan borta – så enslig prästgården ligger där med alla sina fönsterluckor stängda! Jag gick förbi den i går, och jag fick en känsla som om varenda människa i den hade dött.

– Aldrig får vi en pastor så snäll som herr Allan, sade Diana med övertygelse. Det ska väl komma en massa provpredikanter hit i vinter, kan jag tro, och rätt som det är blir det ingen predikan alls. Och du och Gilbert borta – åh, så enformigt och tråkigt här kommer att bli!

– Du har ju din fästman, lilla du, svarade Anne och såg skälmaktig ut.

Höstens blomster

Den följande veckan gick fort.

Föreningen ASF – det är uttytt Avonleas Samhällsförbättrare – anordnade en avskedsfest till ära för Anne och Gilbert en afton hemma hos Josie Pye. Den platsen valdes delvis därför att familjen Pyes hus var rymligt och bekvämt men också därför att man hade sina starka skäl att anta att flickorna Pye inte skulle vilja ha någonting med kalaset att skaffa, såvida man inte med tacksamhet mottog deras erbjudande av lokal. Det blev en särdeles lyckad tillställning för flickorna Pye var vid gott humör och sade eller gjorde ingenting som kunde skorra i den allmänna harmonin – och detta ingick annars inte i deras dagliga vanor. Josie var ovanligt nådig – så pass att hon under aftonens lopp i nedlåtande ton sade till Anne:

– Din nya klänning klär dig riktigt bra, Anne. Du ser nästan söt ut i den.

Varpå Anne svarade med tindrande ögon:

– Det var bra snällt av dig att säga så.

Hennes sinne för humor hade med tiden utvecklats. Och de ord som skulle ha sårat fjortonåringen djupt skrattade hon nu åt. Josie misstänkte nog att Annes skratt låg på lur bakom de skälmaktiga ögonkasten, men hon nöjde sig med att viska till sin syster Gertie att Anne Shirley skulle nog sätta näsan ännu högre i vädret när hon kommit till högskolan – man fick väl se …

Hela det ”gamla gardet” var där, alla fulla av munterhet och levnadslust och ungdomlig sorglöshet. Diana Barry, rosig och med gropar i kinderna, flitigt uppvaktad av sin trofaste Fred, Jane Andrews, nätt och prydlig, även om hon aldrig kunde sägas se bra ut, Ruby Gillis, strålande vacker i gräddfärgad sidenblus och med röda geranier i sitt gyllene hår, Gilbert Blythe och Charlie Sloane, Carrie Sloane, som såg blek och melankolisk ut, därför att – så förmälde ryktet – hennes elaka pappa inte ville tillåta några påhälsningar av Oliver Kimball; Moody Spurgeon MacPherson, vars trinda klot till huvud och utstående öron var lika trinda och utstående som alltid, och slutligen Billy Andrews, som satt i en vrå hela kvällen och stirrade på Anne med ett förnöjt grin på sitt breda, fräkniga ansikte.

Anne hade vetat om bjudningen i förväg, men hon hade inte haft en aning om att hon och Gilbert i sin egenskap av föreningens stiftare skulle hyllas med hedersgåvor för visade förtjänster. Hon fick i present en upplaga av Shakespeares skådespel, och Gilbert en präktig reservoarpenna. Anne blev så överraskad och rörd av de vackra ord som sades i det åtföljande talet, föreläst med Moody Spurgeons mest prästerliga tonfall, att tårarna gav hennes stora grå ögon en fuktig glans. Hon hade nitiskt arbetat i ASF:s tjänst, och det gladde henne ända in i själen att de övriga föreningsmedlemmarna så livligt uppskattat hennes knog. Och alla var då så innerligen rara och vänliga – till och med flickorna Pye visade sig från sina bästa sidor. Anne älskade hela världen.

Hon njöt obeskrivligt av sin kväll – men så kom slutet och förstörde allt. Gilbert begick åter det lilla misstaget att säga något känslosamt åt henne medan de åt sin supé i månskenet på verandan. Och för att straffa honom visade sig Anne mycket nådig mot Charlie Sloane och lät honom följa sig hem. Men hon kom snart underfund med att en elakhet drabbar den värst som försöker visa den. Gilbert travade helt muntert i väg med Ruby Gillis, och Anne kunde höra dem prata och skratta i den stilla höstluften som förde alla ljud så långt. De hade tydligen mycket roligt i varandras sällskap medan hon själv blev ohyggligt uttråkad av Charlie Sloane som gafflade hela tiden men aldrig, inte ens av en ren slump, sade någonting som var värt att höra på. Anne bidrog någon gång med ett förstrött ”ja” eller ”nej”, och tänkte på hur söt Ruby hade varit den kvällen, hur Charlies ögon liknade rullande tennknappar i månskenet – de var ännu värre nu än i dagsljus – och på att världen ändå inte var fullt så trevlig som hon tyckt ett slag förut på eftermiddagen.

– Jag är trött och förbi, det är alltihop, sade hon när hon äntligen med stor tacksamhet befann sig ensam inne på sitt rum. Och hon trodde fullt och fast att så var det. Men ett litet källsprång av glädje bröt fram i hennes hjärta kvällen därpå när hon såg Gilbert komma gående med långa steg från Spökskogen och i rask takt fortsätta tvärs över den gamla spången. Då tänkte alltså inte Gilbert tillbringa den sista aftonen i Ruby Gillis sällskap.

– Du ser trött ut, Anne, sade han.

– Jag är trött, och värre än så, jag är ur gängorna. Jag är trött för att jag stått på huvudet i min koffert och lappat och lagat hela dagen. Men jag är ur gängorna, därför att sex kärring … nej, sex fruntimmer har varit här för att säga adjö till mig, och varenda en sa någonting till mig som tog färgen ur mitt liv och gjorde det lika grått som en kulen morgon i november.

– Sådana markattor! tyckte Gilbert.

– Neej du, sade Anne. Det var just vad de inte var. Hade de varit markattor hade jag aldrig brytt mig om dem. Men de var allihop snälla och rara och välmenande själar som tycker om mig och som jag tycker om. Det är därför som det de sa eller åtminstone antydde grämer mig. De tyckte jag var tokig som reser till Redmond och försöker ta min examen, och alltsedan dess har jag undrat om de kanske när allt kommer omkring rent av har rätt. Fru Sloane suckade och sa att hon hoppades hälsan måtte stå mig bi tills jag blev färdig – och genast såg jag mig vid slutet av mitt tredje år överansträngd och urlakad och oförmögen till något ordentligt arbete … Fru Wright sa att det kostade nog inte småsmulor att ligga fyra år i Redmond, och jag kände ända ut i fingerspetsarna att det var oförlåtligt av mig att ödsla Marillas och mina egna pengar på sådan dårskap … Fru Bell hoppades att högskolevistelsen inte skulle alldeles förvrida huvudet på mig, sådant händer ju, och jag såg mig i andanom fyra år härefter, inbilsk och högfärdig och absolut odräglig, allvetande och överlägsen mot alla i Avonlea … Fru Elisha Wright sa att hon hade hört att flickorna i Redmond, särskilt de som studerade vid högskolan, var klädgalna och gräsligt koketta, och hon trodde inte att jag skulle trivas i deras sällskap … Och då såg jag mig som en tafatt och tölpig och förödmjukad lantlolla lufsa genom högskolans klassiska salar i grova kängor med tåhättor på och en ylleschalett knuten kring pälsmössan …

Anne slutade med en suck som kvävdes av ett skratt. För hennes känsliga natur ägde allt ogillande sin betydelse, även sådant ogillande som kom från människor vilkas åsikter hon annars inte brydde sig om.

– Inte bryr du dig väl om vad de där människorna pratar, sade Gilbert. Du vet precis hur trångsynta de är, hur snälla och hyggliga de än kan vara. Att göra något som de själva aldrig gjort är nästan inte tillåtet. Du är den första Avonleaflicka som någonsin läst vid högskolan, och du måtte väl veta att alla pionjärer anses vara mer eller mindre rubbade till förståndet.

– Ja, för all del. Mitt sunda förnuft säger mig att du har så innerligen rätt, men det finns stunder då sunda förnuftet rakt inte rår på mig. Det rena oförnuftet tar min själ i besittning. När fru Wright hade gått var det knappt att jag kunde förmå mig att packa kofferten full, så ledsen och arg var jag.

– Det var därför att du var trött, Anne. Glöm bort alltsammans och följ med ut på en promenad med mig genom skogen bortom mossen. Där bör finnas någonting som jag gärna skulle vilja visa för dig.

– Bör finnas? Vet du inte om det finns där?

– Nej. Det är bara något som jag räknat ut med ledning av något som jag såg där borta i våras. Kom så går vi. Vi ska låtsas att vi är två barn igen och dra ut på upptäcktsfärd.

De gav sig glatt i väg. Anne, som hade den föregående kvällens otrevnad i friskt minne, var mycket snäll mot Gilbert och Gilbert, som blivit vis av erfarenheten, aktade sig väl för att i sitt sällskap se annat än den forna skolkamraten. Fru Lynde och Marilla följde dem med blicken genom köksfönstret.

– Det där blir med tiden ett par, sade fru Lynde i gillande ton.

Marilla gjorde en liten rörelse av obehag. I sitt hjärta hoppades hon att så skulle ske, men hon hade ingen lust att diskutera ämnet i den torra skvallerton som var utmärkande för fru Lynde.

– De är ju bara barnen ännu, sade hon kort.

Fru Lynde skrattade helt godmodigt.

– Anne har fyllt sina arton; vid den åldern var jag gift. Vi gamlingar, Marilla, tror gärna att barnen aldrig växer upp, det är hela saken. Anne är en ung kvinna och Gilbert en man, och det är lätt att se att han tillber marken hon går på. Han är en hygglig pojke, och sämre parti kunde hon göra. Jag hoppas hon inte måtte gå och skaffa sig några romantiska griller i huvudet i Redmond. Jag har aldrig varit för samskolor och aldrig kommer jag att bli det. Jag tror inte, slutade fru Lynde i högtidligt avgörande ton, att ungdomen vid sådana där högskolor gör mycket annat än vad den själv kallar flirta.

– Kära du, visst sköter de också sina studier, sade Marilla och drog på munnen.

– Det ska allt vara det lilla det, fnös fru Rachel. Jag tror i alla fall att Anne kommer att läsa. Hon har aldrig varit mycket för pojkar. Men se saken är den att hon uppskattar inte Gilbert till hans fulla värde. Åh, jag känner nog flickorna! Charlie Sloane svansar också efter henne, men aldrig skulle jag vilja råda henne att gifta sig med en Sloane. Släkten är både snäll och hygglig och respektabel. Men vad hjälper det när man ändå är en Sloane!

Marilla nickade. För en oinvigd var påståendet att en Sloane alltid var och förblev en Sloane inte särskilt upplysande, men hon förstod. Varje bysamhälle har en sådan familj; den kan vara både snäll och hygglig och respektabel, men den är vad den är, även om den talade med människors och änglars tungor.

Gilbert och Anne som var lyckligt okunniga om att deras framtida öde på detta sätt avgjordes av fru Rachel vandrade med långsamma steg genom Spökskogens skymning. På andra sidan låg skördefälten ännu och glödde i solnedgångens bärnstensgula sken, under en blek, genomskinlig himmel med rosafärgade och blå flammor. Barrskogarna i fjärran skiftade i bronsbrunt och granarnas långa skuggor låg som mörka streck över ängsmarkerna. Men omkring dem sjöng en liten vind mellan mossbelupna grenar, och dess melodi gick i höstens tonart.

– I den här skogen spökar det verkligen nu – av gamla minnen, sade Anne och böjde sig ner för att plocka en ormbunksvippa som redan svetts av frosten. Jag tycker alldeles att Diana och jag leker här och sitter vid Skogsnymfens källa i skumrasket och väntar på spökena. Vet du, jag kan aldrig gå den här stigen sedan det blivit mörkt utan att det går kalla kårar utefter ryggen på mig. Det var särskilt ett otäckt litet spöke som vi hade hittat på – vålnaden av det mördade barnet som kom smygande bakom en och lade kalla fingrar på en. Jag måste bekänna att ännu i dag inbillar jag mig att jag hör små tassande fotsteg efter mig när jag går genom skogen sedan solen gått ner. Jag är inte rädd för Vita frun eller för den huvudlöse karlen eller de skramlande skeletten, men jag önskar att vi aldrig manat fram den där lilla barnavålnaden. Åh, så arga Marilla och fru Barry var när de fick reda på det! slutade Anne och brast i skratt vid hågkomsten.

Skogen runt bortre delen av mossen var full av gläntor. Stora spindelvävar hängde uppspända mellan trädstammarna. Sedan vandrarna passerat en dunge av vresiga tallar som såg ut att ha trotsat mången storm och en av lönnar kantad ännu solvarm dal kom de rakt på det ”någonting” som Gilbert spejade efter.

– Titta, här är det, sade han med stor belåtenhet.

– Ett äppelträd, och så här långt bort i skymundan! utbrast Anne förtjust.

– Jaha, ett riktigt äppelträd med äpplen på här mitt ibland barrträd och björkar, ett par kilometer från närmaste fruktträdgård. Jag var här en dag i våras och fann det alldeles vitt av blom. Då beslöt jag mig för att jag skulle gå hit igen i höst och se efter om det blivit någon frukt. Titta, det står ju alldeles fullt av äpplen. Och goda ser de ut – lite mörka i hyn och grova i skalet men friska och rödblommiga. De flesta vildäpplen ser vitgröna och oaptitliga ut.

– Det har väl spirat upp för många år sedan ur något fröhus som kastats här, sade Anne. Och tänk, hur det har vuxit och fått lövskrud och skjutit i höjden här mitt ibland främlingar – ett sådant duktigt och ihärdigt litet träd!

– Här ligger en fallen trädstam med ett mjukt täcke av mossa. Sitt ner, Anne, sämre soffa kan man ha. Nu ska jag klättra upp efter några äpplen. De växer alla högt – trädet har måst sträcka på sig för att nå solen.

Äpplena visade sig vara härliga. Under det brunröda skalet satt ett fint vitt kött, matt ådrat med rött, och förutom sin egen goda äppelsmak hade de någonting vilt och pikant som de odlade äpplena aldrig har.

– Se, sade Anne plötsligt, för tre minuter sedan var det ännu skymning och nu har vi månsken. Så synd att vi inte gav akt på just det ögonblick då övergången skedde! Men nu får vi allt lov att gå hem.

– Vi tar hemvägen runt mossen och sedan längs De älskandes stig. Nå, känner du dig lika ledsen och olustig nu, Anne, som när du gick hemifrån?

– Nej, inte alls. De här äpplena läskade både själ och kropp. Jag känner att jag kommer att tycka om Redmond och tillbringa fyra härliga år där.

– Och efter de fyra åren – hur blir det då?

– Sedan kröker vägen igen, svarade Anne i lätt ton. Titta om hörnet kan man inte, och inte heller har jag någon lust att göra det. Det är bättre att ingenting veta.

De älskandes stig var en ljuvlig stig den kvällen, tyst och hemlighetsfull i månens bleka sken. De vandrade den långsamt framåt under en kamratlig tystnad som aldrig kändes tryckande. Ingendera brydde sig om att tala.

Om Gilbert alltid vore just sådan som han varit i kväll, så trevligt och enkelt allting skulle vara då, tänkte Anne.

Gilbert såg på Anne där hon gick. I sin ljusa klänning, med sina fina och slanka linjer, kom hon honom att tänka på en vit svärdslilja.

Jag undrar om jag någonsin ska kunna få henne att bry sig om mig, var hans tysta reflexion, och tvivlet gav honom ett litet uddvasst styng.

Avsked från hemmet

Den följande måndagens morgon lämnade Charlie Sloane, Gilbert Blythe och Anne Shirley Avonlea. Anne hade hoppats på vackert väder. Diana skulle skjutsa henne till stationen, och de ville att denna deras sista åktur på mycket länge skulle vara riktigt trevlig. Men när Anne kröp till kojs på söndagskvällen tjöt den ostliga vinden kring Grönkullas knutar och spådde ett omslag i vädret som också mycket riktigt infann sig.

När Anne vaknade smattrade regndropparna mot hennes fönsterruta och skuggade den lilla sjöns grå yta med otaliga ringar, åsarna låg höljda i dimma och hela världen föreföll färglös och trist. Anne klädde sig i den kusliga grå dagningen, för de måste ge sig i väg tidigt för att hinna med tåg och ångbåt; hon kämpade med gråten som envisades att tränga sig fram. Hon lämnade det hem som var henne så kärt, och någonting inom henne sade henne att hon skulle lämna det för alltid, om man undantar besöken under ferierna. Aldrig skulle det bli riktigt som förr i världen. Att komma hem helt tillfälligt under helgerna och sommarlovet skulle inte vara detsamma som att bo där. Och åh, så kärt hon höll allting, den lilla vindskammaren, den gamla Snödrottningen som sakta knackade med sina grenar mot fönstret, bäcken nere i dalsänkan, Skogsnymfens källa, Spökskogen och De älskandes stig, alla de tusen och ett kära ställen där minnen från gamla tider låg gömda. Var det möjligt att hon kunde bli riktigt lycklig någon annanstans?

Frukosten på Grönkulla intogs under en bedrövlig stämning. Davy var – antagligen för första gången i sitt liv – totalt oförmögen att äta och fällde strida tårar ner på sin gröt. Ingen annan tycktes ha någon vidare matlust utom Dora, som stoppade i sig sina portioner med god aptit. Dora var en av dessa lyckliga varelser som sällan tar åt sig. Även sedan hon fyllt åtta år och förståndet börjat komma behövdes det mycket för att rubba hennes själsjämvikt. Hon var naturligtvis ledsen för att Anne skulle resa bort, men det var väl inget skäl till att hon inte skulle mumsa i sig sitt förlorade ägg på en skiva rostat bröd? Och när hon såg att Davy omöjligen kunde få ner sitt åt hon upp också hans av ren godhet.

På utsatt klockslag uppenbarade sig Diana med häst och trilla, och hennes ansikte tittade friskt och rosigt fram under regnkappans kapuschong. Och så var stunden inne att säga farväl. Fru Lynde kom ut från sitt håll för att ge Anne en hjärtlig kram och uppmana henne att för allt i världen vara rädd om sin hälsa. Marilla stökade bland resgodset, fällde inte en tår, snuddade med läpparna hastigt mot Annes kind och muttrade något om att de fick väl höra från henne när hon kommit sig något så när i ordning. En flyktig iakttagare skulle ha trott att Annes avresa hade föga betydelse för henne – såvida inte denne iakttagare blickat något djupare in i hennes ögon. Dora pussade Anne med fullt bibehållen värdighet och klämde fram utan alla gråtgrimaser två små tårar, men Davy som suttit och stortjutit på kökstrappan alltsedan han steg upp från frukostbordet vägrade att ta något slags avsked. När han såg Anne komma emot sig störtade han upp, rusade uppför trappan och gömde sig i ett klädskåp. Ur detta skåp kunde man varken med lock eller pock få fram honom. Hans kvävda vrålande var de sista ljud som nådde Anne från Grönkulla.

Det störtregnade hela vägen till stationen. Charlie och Gilbert stod på perrongen när de körde fram och tåget gav ankomstsignal. Anne hann nätt och jämnt köpa sin biljett och pollettera kofferten, säga ett hastigt farväl till Diana och klättra upp på den bakre plattformen till en av vagnarna. Hon önskade att hon fick fara tillbaka till Avonlea med Diana – hon visste att hemlängtan skulle ta livet av henne … Och om ändå åtminstone detta hemska regn ville upphöra att ösa ner, som om hela världen grät över att sommaren var förbi och all glädje tagit slut. Inte ens Gilberts närhet var till någon tröst, för den odräglige Charlie Sloane var också med.

Men när ångbåten stävade ut ur Charlottetowns hamn blev det liksom en ljusning, inte bara på himlen. Regnet upphörde, det blev stora rämnor i molnen, och ur dem tittade solen fram helt trind och blank och göt en kopparröd strålglans över de grå vågorna. Det artade sig sålunda ändå till att bli en vacker dag. För övrigt blev Charlie Sloane genast så sjösjuk att han måste gå ner, och Anne och Gilbert blev ensamma kvar uppe på däck.

Bra skönt att alla som heter Sloane blir sjösjuka så fort de kommer i en båt, tänkte den hjärtlösa Anne. Jag skulle inte ha kunnat ta ett riktigt farväl av mina kära trakter med Charlie bredvid mig.

– Jaha, nu är vi på väg, sade Gilbert helt muntert.

– Ja, jag känner mig precis som Childe Harold – skillnaden är bara den att detta i alla fall inte är min rätta ”fädernekust”, sade Anne och klippte häftigt med ögonlocken. Det är nog Nova Scotia. Men det land man mest håller av blir ens fädernekust, och därför blir den gamla rara Prins Edwards ö det i alla fall för mig. Jag har så svårt att tänka mig att jag inte alltid bott där. De elva åren innan jag kom dit känns som en plågsam dröm. Det är sju år sedan jag kom över med just den här båten – den kvällen fru Spencer hade hämtat mig i Hopetown. Jag ser mig själv, i den gamla rysliga hemvävda klänningen och urblekta sjömanshatten, springande omkring och förtjust snokande överallt på däck och i hytter. Det var en vacker kväll, och tänk så de röda strandklipporna glödde i solskenet! Nu far jag samma väg igen, fast i motsatt riktning. Åh, Gilbert, jag skulle så gränslöst gärna vilja trivas i Kingsport och vid högskolan, men jag är säker på att jag inte kommer att kunna göra det.

– Men Anne, vart har din filosofi tagit vägen?

– Den har dränkts under en hemsk, allt uppslukande störtvåg av ensamhet och hemlängtan. I tre års tid har jag längtat efter att få komma till högskolan – nu är jag på väg dit, och jag önskar så att jag satt hemma på min lilla kammare. Men det gör detsamma! Jag ska nog få mitt goda humör och min filosofi tillbaka, bara jag fått gråta ut en enda gång ordentligt … Det är jag tvungen att göra, men jag får vänta med det tills jag kommer i min inackorderingssäng i kväll, var den nu kan stå. Sedan ska Anne bli sig lik igen. Jag undrar om Davy har krupit fram ur klädskåpet ännu.