Fridhems Barnträdgård
Impressum
© 2022 Stefan Breitholtz
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Produktion: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-007-7
Den här boken vänder sig i första hand till blivande eller nyblivna bihållare som med varsamma och omsorgsfulla händer vill vårda bina. Naturligtvis passar den även för andra som kan avstå från fixeringen på antalet kilo honung. Boken vänder sig med andra ord inte till industriella yrkesbiodlare eller till dem som vill kopiera deras metoder. Jag har förhoppningen att de som förstått värdet av biodlynamisk odling, organiskbiologisk odling och permakultur även känner att BiBoets bihållning är starkt besläktad.
Jag skriver boken därför att jag insett att naturen och då i särskilt hög grad bina är den gren vi sitter på och vi är på god väg att såga av den. Boken vill vara en del av den stora omvälvande omställning av den kultur som bygger på ständig ekonomisk tillväxt.
I de två första kapitlen beskriver jag min bakgrund och hur idén bakom BiBoet växte fram. Kapitel tre visar tillverkning och montering av BiBoet med bilder av monteringen i kronologisk ordning. Sedan följer kapitel 4 och 5 om skötseln och vad som händer under året. Det senare kapitlet kan man se som ett felsökningsregister i en bruksanvisning men framför allt som en förberedelse inför vad som händer härnäst i binas liv indelat i årstider och även månader. I kapitel 7 gör jag en tolkning av vad jag tror bina skulle säga om de kunde eller kanske mer sanningseligt vad jag skulle höra om jag kunde tyda deras språk. Hannes Bonhoff får ordet i kapitel 8, där han väldigt koncist sammanfattar varför man bör återgå till bihållning i små kupor där hans Stockkupa är det bästa och mest naturlika alternativet för bin. BiBoet är ju ett nästan lika bra alternativ som dock gör ett intrång i binas liv i och med att man eventuellt tar ut lite honung om de lämnar ett litet överskott. Båda kuporna försöker hur som helst uttrycka ett försöka till ökad respekt och vördnad i vår samlevnad med naturen. Kapitel 10 till12 ger bakgrundsfakta om framför allt svärmning och Varroa eftersom det är där de allra största orsakerna till binas problem finns.
Det sista kapitlet frågar om bina kan vara våra läromästare i vårt sätt att leva i symbios med naturen och även med varandra. Bin och deras sätt att organisera sig kanske kan vara föredöme i den altruism som vi behöver utveckla inför det paradigmskifte vi människor står inför.
Eftersom jag tidigare översatt både böcker och artiklar skrivna av moderna forskare och biodlare som satt binas väl och ve i första rummet har jag haft möjligt att sammanställa ett urval av de mest aktuella för en praktiskt genomförbar omställnig av bihållning.
Jag satt i min hemmasnickradde säng i en etta på Södermalm. Medan jag ivrigt bläddrade i Prof. Hanssons tjocka bok Biodling, biodlarnas bibel, slevade jag i mig honung med en tesked direkt ur en burk. Jag hade nyss kommit hem från en kvällskurs på TBV om biodling. Kvällen innan hade jag ätit middag hemma hos kurskompisar som skulle köpa 100 samhällen och leva på biodling på Gotland. Själv hade jag blygsammare planer och ville hitta ett kollektiv på landet. Som förberedelse hade jag snickrat ihop två bikupor i byggsats som nu stod staplade i ett hörn i lägenheten. Året var 1981 och jag var beredd.
Jag hade tidigare beslutat mig för att flytta ut på landet. Jag hade ju upplevt den bästa tiden av min uppväxt där. Som förberedelse hade jag gått en terminslång kvällskurs i fårskötsel, gått en vår-höst kurs i ekologisk odling på Miljöförbundets kursgård i Falun och en veckokurs vid Finnerödjasjön. Under sommaren hade jag åkt och cyklat runt till olika kollektiv, organiskbiologiska och biodynamiska grönsaksodlare, getfarmare och ekologiska bönder. Ekologi var modeordet i de kretsar som gick på Mälarsalen och Skansen och dansade folkdans. Alla ville leva ett nostalgiskt grönt och sunt liv på landet i kollektiv, utan kärnkraft men med Sol, Vind och Vatten. Här gällde Seymors bok om självförsörjning. Vad jag vet var det bara jag som kom iväg, men det tog två år.
På kvällskursen i biodling hörde vi talas om det stora hotet från söder. Skulle Varroakvalstret, som härjade bikuporna nere i Europa, tränga ända upp till Sverige? Man befarade att biodling då skulle bli omöjlig, så allvarligt var det. Bisamhällen dog som flugor nere på kontinenten. Vi fick också höra att biodling var det mest ekologiska man kunde ägna sig åt. Bina hade vakter på flustret som inte släppte in bin med bekämpningmedel eller andra gifter eftersom de hade så känsliga „antenner“. Ordet ekologiskt var på den tiden nästan synonymt med giftfritt. Vi fick också lära oss att en biodlares status räknades i kg honung. Biodlare pratade om kg honung på samma sätt som golfare pratar om handicap.
Jag hade tröttnat på det rådande samhället och den fyrkantiga storstaden och ville vara med om något nytt, något med liv. Genom bl.a Folkampanjen mot Kärnkraft hade jag ytterligare fått upp ögonen för de brister vår civilisation har och fortfarande har.....fast nu i högre grad, bara allt akutare.
Jag hade arbetat som lärare, haft allt från svenska för invandrare, särskild engelska, franska och tyska med välartade, präktiga elever från stabila hem som pluggade för höga betyg som senare gav höga trygga inkomster. Under de sista fyra åren arbetade jag som lärare i en OBS-klass i en förort.
En elev uttryckte det mycket tvärsäkert redan i åttan. „ Jag får ändå inget jobb“. Det går inte i längden att reparera de skador det nuvarande skolsystemet åsadkommer med dess inriktning på att serva arbetsmarknaden med lydiga, stresståliga ja-sägare med ett betygssystem som redan från början avspeglar kommande lönenivåer, skapar passivitet och känslor av orättvisa, grogrund till missnöjespartier. Jag kände att ett nytt system måste till med en helt annan grundbult. Man kan jämföra det med dagens naiva tro på ständig tillväxt i ekonomin, som var möjlig under fossileran. Anpassad för något som varit, inte för dagens situation och framförallt inte för framtiden.
Jag var nu „fri“, men 37 år gammal. Kunde jag hitta en meningsfull försörjning i mina något nostalgiska, men medvetet ekologiska och globalt rättviseinriktade planer. Det började bra. Jag hittade min fru som jag nu levt 36 år med och fått två söner. Hon hade varit med och bildat ett kollektiv i Rörum på Österlen med gamla kursanordnare från Miljöförbundets kursgård i Falun. Just det i Rörum! Världsbekant i hela Sverige, där senare välkända Mandelmanns etablerade sig 10 år senare i samma typ av storslagna skånelänga från början av 1900-talet. Huset var som gjort för ett kollektiv.......men kollektivliv var inte som gjort för oss som var där. En av kolletivets medlemmar hade dock en bikupa. Tyvärr hade han ställt den under en transformator stolpe. Bina blev hej vilda när vi öppnade den. Vi sprang i panik med en ilsken bisvärm bakefter. Min skyddshuva hjäpte men inte tillräckligt. Hela ansiktet var igenmurat. Ett par självsäkra, stöddiga elever utan skyddskläder från en folkhögskolas biodlingskurs skulle senare hjälpa oss att sätta in en buckfastdrottning, men de sprang om möjligt ännu fortare samma väg vi hade tagit en vecka tidigare.
Bisamhället uppslöstes precis som kollektivet och vi blev ensamma kvar i ett hus och en trädgård som kanske skulle passa bättre för små barn? Där barn fick vara barn.
Fridhems Barnträdgård
Eva o Stefan
Min fru och jag startade en Waldorflekskola i Rörums lilla by, som inte hade så många småbarn från början, men barn utifrån kom till och familjer flyttade hit. Den utvecklades snart till två avdelningar med större barn och tre småbarnsavdelningar med sammanlagt 36 platser. Föräldrarna började snart fråga efter en skola och jag tog på mig ansvaret att med föräldrars hjälp skapa en Waldorfskola. Min första klass hade 10 elever i en 1-2-3:a. Idag har skolan över 200 elever och ytterligare 2 förskolor har knoppats av från Fridhems Barnträdgård. Jag tog initiativet till ett ambulerande femårigt Waldorfseminarium på distans för blivande lärare i södra Sverige, Sophiaseminariet, som höll på i tio år. Någon biodling hann jag inte med.
Sophiaskolan
Jag arbetade i Waldorfpedagogiken tills jag var 69, men hade dessförinnan gått en biodlingskurs på kvällstid som repetition efter 25 år. Kursmaterialet var från Sveriges Biodlares Riksförbund som i stort sett har monopol på utbildning i Sverige. Jag förstod redan första kurskvällen att konventionell biodling inte var det mest ekologiska man kan tänka sig och aldrig har varit. Ganska naivt egentligen att inbilla sig att biodling inte skulle ha genomgått samma naturfrämmande produktivitets utveckling som t.ex hanteringen av höns och grisar, ja hela lantbruket.
Ungefär en tredjedel av kursdeltagarna reagerade på samma sätt som jag. Vi höll dock inne med vår kritik, kursledaren var ju väldigt trevlig och sympatisk. Jag kände igen samma mönster som i grundskolan. Man andas en viss luft som aldrig ifrågasätts, trots tydliga tecken på att något är fel på hela grundbulten. Pedagogiken i kursen visade inte på några alternativ, utan rambiodling var det enda som gällde. Framstegen vad gällde drottningodling hyllades särskilt. Svärmning skulle absolut förebyggas och avlas bort. I kaffepauserna förstod jag att jag inte var den ende som googlade alltmer efter alternativa metoder.
För min del fick jag snart kontakt med David Heaf från Wales som gjort den franska Warrekupan känd och populär i hela den engelskspråkiga världen. Han hade arbetat som forskare på Karolinska i Stockholm på 70-talet. Han hade också arbetat som waldorflärare ett antal år. Jag började översätta hans böcker om warrebiodling och även Emile Warre´s orginalbok Apiculture Pour Tous. (Biodling för Alla) Detta var något helt annat. En helt ny syn på biodling öppnade sig. David hade inspirerat ett allt större antal biodlare att sluta använda kemikalier i bikuporna mot Varroakvalstret. De fick inte större förluster bland sina samhällen än sina förvånade grannar, dock efter ett visst tålamod och uthållighet i början.
Själv byggde jag fyra åttkantiga varrekupor och hade äntligen kommit igång efter så många års längtan. Jag hade ju hela tiden försökt hänga med i konventionella facktidningar, men inte haft möjlighet att praktisera. Till min förtvivlan upptäckte jag efter tre säsonger att jag var kraftigt allergisk mot bistick. Jag hann dock in till akuten i tid och fick hjälp. Jag var tvungen att sluta.
Jag fortsatte emellertid att översätta och sätta mig in i det som något överdrivet kallas naturlig biodling. Bättre namn hade varit naturlik biodling. Jag började också att experimentera med tillverkning av kupor som motsvarade forskarnas nya rön om den optimala formen och storleken på ett bibo samt även biskötselmetoder som skulle höra ihop med denna. Jag hade bl.a. Emile Warré som förebild. Han ville att hans ”Folkets Kupa” skulle vara minst lika enkel och billig att tillverka som en halmkupa, med enkla verktyg som de flesta hade hemma eller kunde låna.
Mina åttkantiga warrekupor
Jag hade även den tyske konstnären Günther Mancke som förebild. Han såg hur bisamhällen i varmare klimat kunde bygga helt i det fria och utvecklade sin Weissenseifer Hängekorb (the Sun HIve) efter sina iakttagelser.
Mancke var Kompis med den banbrytande världsberömde konstnären Joseph Beuys, en av grundarna till det tyska gröna partiet ”Die Grüne”. Beuys såg i bisamhället vissa förhållanden som skulle kunna användas som förebilder i organisationen av våra mänskliga samhällen. Han talade om det tregrenade samhället, där det politiska lagstiftande livet, näringslivet och framförallt civilsamhället skulle ha mer jämställda roller. Detta utvecklades senare av Nicanor Perlas från Filipinerna, som fick det alternativa Nobelpriset ”Light Livelihood Award” 2001. Bin har kanske mer att lära oss om våra liv på jorden än vad vi först uppmärksammar. Framförallt kanske just bihållning kan vara idealiskt för att i det lilla lära oss om ganska komplicerade sammanhang och om hur vi samlever med naturen med respekt och vördnadsfullt lyssnande.
Jag har nu efter moget övervägande funnit tiden mogen att presentera en bikupa, Biboet, som de flesta kan tillverka. Den försöker ta upp det optimala vi idag känner till om binas behov. Samtidigt lämnar den eventuellt det överskott av honung bina inte själva behöver i slutet av våren. Till Biboet hör biodlingsmetoder som står i stor kontrast till det som lärs ut i Sveriges Biodlares Riksförbund rekommendationer. Biboets metoder kan symboliskt öva oss att förhålla oss till naturen och Moder Jord på ett mer lyssnande sätt i framtiden.
När jag gick SBRs biodlarkurs senast, visade läraren oss ett par yngellådor fulla med ramar som var utbyggda. I de fyrkantiga hörnen såg jag mögel på både vaxkakorna och väggarna. Jag frågade honom vad det var, trots att jag visste. Jag hade precis läst om detta och varför det uppstår. Läraren sa att det inte var mycket att bry sig om, att det var ganska vanligt och inte störde bina.
Det här ville jag undvika i en ny kupa.
Så här skriver österikaren Thür i mitten av förra seklet om fenomenet:
„Jag hävdar att rambiodling är onaturligt eftersom kuporna har spalter mellan vaxkakor som är öppna åt alla håll. Kupvärmelukten försvinner och därmed de antibakteriella substanser som förhindrar sjukdom....
....Den upprepade förlusten av värme i ramkupor innebär att denna hela tiden måste ersättas med ökad konsumtion av förråd. Som följd kostar detta en massa honung och lyckas inte alltid då det kommer oväntade bakslag på grund av dåligt väder. Det resulterar i övergivet yngel, infektionshärdar och sjukdomar. Vanskapta bin, försvagade ersättningssamhällen, försenad utveckling, ett ökat antal bin som blir upptagna med uppvärmning, brist på dragbin blir följden även med det bästa väder och den omsorgsfullaste skötsel för övrigt ..........(.Idag finns Varroan vilken inte fanns då. Översättaren anm.)
...De oskyddade utrymmena mellan vaxkakorna tillåter dåligt väder, vinterkyla och fukt att passera in från ingången till vaxkakorna som hänger fria som teaterkulisser. Kupans värme kyls ner och kondenseras på väggar med mögelbildningar som följd. Vad hjälper det med skyddsbeklädnader över vintern och den mest noggranna förminskningen av ingången när de levande bina och deras förråd förblir omslutna av sådana mellanrum som drar till sig kyla och fukt. I sådana ramkupor kan bina inte skyddas vad än biodlaren vidtar för åtgärder. Den mest insiktsfulle biodlaren kan inte fatta hur bina måste lida under dessa omständigheter. Denna skada är emellertid främmande för biodling med naturliga vaxkakor. Bara dessa båda symptom borde räcka för att dessa artificiella kupor skulle avfärdas. Men biodlingssamfundet låter sig luras av den skenbara framgång den har uppnått.“
Både Christ på 1800-talet och Emile Warré under första hälften av av 1900-talet hade kvadratiska lådor ganska smala 300 x 300 mm innermått för att efterlikna de runda former de egentligen trodde vara bäst för bina, men som de ansåg vara för svåra att tillverka för vanligt folk med den tidens verktyg. Värmehållningen var för dem det viktigaste, därav också måtten.
Thür igen: “Christs lådkupa bidrog också till att biodlingen återställdes till en imponerande nivå efter det att 30-åriga kriget nästan utrotat den...
...Småbrukare och bönder borde ges möjlighet att hålla bin framgångsrikt med denna enkla kupa som de lätt kan tillverka själva utan några stora kostnader för material, utan expertkunskaper, pengar eller arbete, utan maskiner eller prylar, utan att använda socker eller vaxmellanväggar, men på ett helt naturligt sätt.“
Vid biodlarkonferansen i Wien 1926, höll Weippl, som var ekonomisk rådgivare och rektor vid Österrikiska Skolan för Biodling, ett föredrag i vilket han bland annat sa följande:
”Jämt och ständigt hör man hur man i föredrag och expertutlåtanden hänvisar till vilda bin i trädstammar som är helt självgående utan stöd genom fodring, vaxmellanväggar eller annan omsorg och ändå har storslagna blomstrande samhällen. Om det inte vore så skulle de ju ha dött ut för länge sedan. De vilda binas bon som tilldelats dem sedan skapelsen är betydligt bättre anpassade till deras behov än den mest snillrika bikupa. Trädstammen, som är rutten inuti, håller kvar värmen på ett utomordentligt sätt eftersom vaxkakorna är fästade vid väggarna utan att den blir fuktig och den skyddar från höga temperaturer på sommaren. Vaxkakorna hänger inte som teaterkulisser som i ramkupor, visserligen inte så lätthanterliga, men för bina utgör de det bästa hemmet. De naturliga förutsättningarna för vilda bin är betydligt bättre än de som våra tambin har. Nackdelarna våra bin har kan endast delvis men inte fullt ut undanröjas av den mest omsorgsfulla skötseln, bästa möjliga skydd och anpassat foder.”
Ovanstående argument från tidigare sekler har bekräftats av senare tids forskning av Tom Seeley, Torben Schiffer, T. Olofsson & A. Vasques bl.a där binas kontroll över det egna boet betonats.
Günther Manckes tankar om kupans form och storlek har inspirerat mig att efterlikna hans kupa invändigt. Äggets form finns på många håll i naturen, då det bl.a minimerar värmeförluster och gör luftströmmar kontrollerbara. Konstnärligt kan man inte heller undgå att lägga märke till att formen liknar ett mänskligt hjärta, kanske en tillfällighet, kanske inte.
Bina måste få frihet att bygga sitt „hjärta“ ur sina instinkter.
Eulers lag om den hängande kedjan känner bina till instinktivt, vi får tillämpa den medvetet. Den finns avbildad redan i egyptisk tid och används i Nordafrika där lerkrukor kan användas. Lägg märke till att „den hängande kedjans lag“ anades redan då. Se bild nedan.
T.v. arketypiskt bibo enl. Mancke T.h. Bibo i det fria.
Modern terracotta kupa t.v. och en 3000 år gammal Egyptisk t.h.
1744 kunde Euler (1707-1783) visa att då kedjekurvan roteras kring x-axeln erhålls minimalytan för en given begränsande cirkel, en s.k. katenoid. Om man till exempel lyfter en ring ur diskvatten bildar den hängande såpbubblan en katenoid.
Kedjekurvor med olika värden på parametern a.
Minimalytan hos ett Bibo anser jag vara den yta som utstrålar, förlorar minst värme och som bina lättast kan ha under kontroll. Kan vi därför underlätta för dem att fritt forma denna denna yta har vi förhoppningsvis underlättat för bina.
En annan aspekt vad gäller formen är att ljudvågor sprids enligt liknande princip. Detta utnyttjades i de gamla skeppssättningarna. Alla kunde höra när någon talade från parabelns botten. Har detta någon betydelse för binas inre kommunikation?
För mig verkar formen ovan på den hängande grenen vara ett uttryck för bisamhälles urbild, inre natur, arketyp, inneboende form enligt olika filosofers sätt att uppfatta världen. Vill man fördjupa sig i detta kan man läsa Jan-Erik Mansikkas avhandling „Om naturens förvandlingar“ Helsingfors 2007.
Av de foton jag sett verkar bina i det fria välja 8-9 kakor till en bredd av ca 28-31,5 cm och en höjd på 45-55 cm. Lustigt nog är det samma mått som jag sett bålgetingar bygga. Att bina skall bygga sina vaxkakor själva är för mig en självklarhet med hänsyn till värmehållning, cellstorlek, gifter och annat som finns kvar i de färdigpräglade vaxmellanväggarna. Det förenklar också bihållningen då inga skrymmande lådor och ramar pockar på förvaringsutrymme och måste skyddas för möss och vaxmott.
Tom Seeley har visat på bibons optimala volym. Den walesiske forskaren Mitchell Derek hävdar att en av binas största hot kan vara biodlarna själva, eller åtminstone, deras bikupor. De inhyses i kupor 4 till 7 gånger kallare än deras naturliga habitat i ihåliga trädstammar. Traditionell biodling har kupor med väggar som kan vara mindre än 25 mm i jämförelse med i genomsnitt 150 mm tjocka väggar i trädstammar. Den nya forskningen har kvantifierat den stress som bina utsätts för och visar att de konventionella oisolerade kuporna gör dem mer mottagliga för sjukdomar och svält. ”En stor skillnad mellan honungsbins naturliga boningar i trädstammar och vanliga träkupor kunde förutsägas genom teoretiska beräkningar, nu är detta bekräftat med experimentella bevis” Han har också visat genom mätningar att fuktig luft buffras upp av de tjocka väggarna.
Man kan naturligtvis göra BiBoets väggar tjockare, vilket kanske också behövs i norr. Vad jag har förstått avtar verkan av värmebuffringen kraftigt efter 7-8 cm. BiBoets väggar har därför denna tjocklek och lite till 97-100mm.
Den första versionen av BiBoet hade en svärmfångarkassett av trä och hade en något större inre diameter. Det fanns inget hål i taket som var platt med träribbor. Man hade därför inte alternativet att skörda upptill. Det går nu bra eftersom inga stora värmeförluster uppstår med det välvda taket.
Efter inspiration från Tom Seeley och Torben Schiffer.
Den värme bina alstrar koncentreras då ihåligheten är smal. Den stiger uppåt och höljer förråd och yngelklot. Bara den kolsyremättade tyngre luften sjunker och sipprar ut i ingångshålet. Ett sådant samhälle behöver bara 2 kg honung under de sex vintermånaderna, enligt Schiffer. Svält och fukt minimeras.
Diagrammen nedan visar fördelen med tjocka träväggar som buffrar och utjämnar värmen, vilket gynnar binas yngeluppfödning och hämmar Varroas yngelproduktion.
Källor: www.superbiodling.se www.u-value.net
Text från Svenskt Trä: En ytterligare fördel som kan tillskrivas den massiva ytterväggen, till följd av hög värmekapacitet och låg värmekonduktivitet, är den så kallade fasförskjutning, η, som uppträder mellan temperaturerna på väggens ut- och insida. Fasförskjutningen beskriver den tidsförskjutning inom vilken den högsta dagstemperaturen vandrar från utsidan till insidan genom en byggnadsdel och avger utomhustemperaturen till rummens inomhustemperatur. I en massiv vägg tar det lång tid innan värmetopparna på väggens utsida når insidan, ända upp till 10 – 12 timmar. BiBoets vägg har samma densitet som en massiv trävägg av gran ellet tall, men bättre fuktrörelser.
Idén till Honungsholken fick jag från Hannes Bonhoff som hittat den i England. Efter lite mailande med uppfinnaren Kevin tände jag på idén, då det löste problemet med kupans höjd. Kevin gav mig den här bilden för att lättare förstå principen. Han hade hittat ett träd med en ihålighet som på teckningen nedan.
Photo by Kevin Hancock gardenersbeehive.com
Insikterna i kupors för o nackdelar har succesivt vuxit fram under ca 7 års tid med olika experiment och letande i litteratur. Allt för att få fram en lättbyggd billig kupa för den inte så hantverkskunnige.
Korkgranulat och hydralisk kalkcement
Byggskivor i ecoträfiber; lera-koskit och olika isolerande naturmaterial
Modell
Vinkelslip med woodcarver för urholkning av trästock
Expanderad kork från Amorim i Portugal som används runt tjocka rör som ventilation och kunde måttbeställas för en rund Warrékupa undersöktes men korken tillät inte den fuktvandring som finns i massivt trä eller stampad lera o halm. Ideerna har varit många men alla har stupat på komplexiteten eller inte haft tillräcklig värmelagringsförmåga (värmekapacivitet) som utjämnar värmen så att inga pikar i värme eller kyla förekommer, precis som i ett ihåligt träd där bina evolverat i tiotusentals år.
Försök med trästammar har gjorts men man inser snart att det kräver motorsågskunnande som inte alla har. Jag vill att vem som helst skall kunna bygga en kupa.
Både Warre-kupor och Horisontella TBH kupor (Kenyanska topplistkupor), som självklart är bättre än konventionella kupor har dock sina brister. Med dagens alltmer akuta situation och framför allt för att kunna komma ifrån kemikalierna som dödar allt microbiologiskt liv i kuporna med jämna mellarum, måste större krav ställas på dem. Warrekuporna delar yngelklotet, har också fyrkantiga hörn även om formen är kvadratisk. Det är nackdelar som Warré själv påpekade, men inte kunde komma ifrån. Det uppstår också köldbryggor i skarvarna mellan lådor i alla typer av uppstaplingskupor. Även horisontella TBH lockar till att öppna kupan i onödan och nyfiket „bläddra“ i vaxkakorna, vilket stressar bina och släpper ut den mikrobiologiska kupvärmelukten. Båda kuporna har framförallt alldeles för tunna väggar allt enligt de senaste forskningsrönen.
Idén bakom BiBoet med lera/halm kommer från en seminarie helg med Ralph Roessner där man byggde kupor i lera/halm/hästskit: Der Masurische Erdbeute. Den har använts i central Europa i hundratals år. Den har nu fått ett ytterskal i trä för att tåla väta, ben för att lättare komma åt underifrån, etc I Östeuropa o Ryssland har man sedan länge velat skrämma bort ovälkomna elementarväsen med ”utsmyckningar” både på trästubbekupor och lerkupor: Så här kan det se ut:
Ytterligare citat och tankar som legat till grund för BiBoets tillkomst Honungsbiets största fiende är själva biodlingen
Alla vet att bin förnärvarande hotas men nyligen gjord forskning publicerad i International Journal ov Biometeorology av oberoende forskare Mitchell Derek, visar att en av deras största hot kan vara biodlarna själva, eller åtminstone, deras bikupor. De inhyses i kupor 4 till 7 gånger kallare än deras naturliga habitat i ihåliga trästammar. Traditionell biodling har kupor med väggar som kan vara mindre än 25 mm i jämförelse med i genom-snitt 150 mm tjocka väggar i trästammar. Den nya forskningen har kvantifierat den stress som bina utsätts för och visar att de konventionella oisolerade kuporna gör dem mer mottagliga för sjukdomar och svält. ”En stor skillnad mellan honungsbins naturliga boningar i trästammar och vanliga träkupor kunde förutsägas genom teoretiska beräkningar, nu är detta bekräftat med experimentella bevis”
Han har också visat genom mätningar att fuktig luft buffras upp av de tjocka väggarna. Michell Derek University of Wales. (2015)
” I ihåliga trädstammar, där bin bott sedan urminnes tider såväl som i halmkupor, är vaxkakor fästade i väggarna. Varje ”korridor” mellan vaxkakorna bildar ett slutet utrymme, som ett rum. Därför kan värmen från klustret inte strömma ut genom de många spalterna mellan ramarna och kupväggarna. Detta minskar inte bara värmeförlusterna utan även drag, kondens och överdriven konsumtion av foder.” Weippel i tidningen Bienen-Vater 1936, Österrike
Dr Tobias Olofsson och Dr Alejandra Vasquez, Lunds Universitet, har med hjälp av fotografen Lennart Nilsson konstaterat att det i den omogna honungen finns 13 olika mjölksyrebakterier, vilka påverkas starkt av sockerdieten och sätter ner binas immun-försvar. Socker har inte samma PH-värde. Honung innehåller allt det bina behöver, som mineraler och bakteriehämmande ämnen i rätt proportion. Dessa mjölksyrebakterier medverkar sedan till att ca 100 olika för bina nyttiga ämnen, även antibiotika liknade bildas i den mogna honungen. De hävdar att vissa bekämp-ningsmedel mot varroa tar död på dessa mjölksyrebakterier i binas tarmar och därmed deras immun-försvar.:……”på vårkanten kan mjölksyrebakterierna inte leva på den sockerlösning biodlaren förser dem med. Då blir bina lätt sjuka. …… . Ny teknik 2012
Johann Thür Österrike 1946