Översättning Annika Preis
Saga Egmont
Avbilder eller Joanna Mays kloning
är översat från engelska av Annika Preis efter
The Cloning of Joanna May
Copyright © 1991, 2017 Fay Weldon og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739921
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Det här har varit ett år fullt av ovanliga händelser, en del av dem underbara, en del av dem gräsliga.
På hösten svepte blåsten genom min trädgård en natt och vräkte ned två ekar, tre lönnar och ett kastanjeträd, alla med tunga, våta kronor och med rötterna i genomdränkt jord. Om stormen hade kommit en vecka senare skulle löven ha fallit och då skulle träden utan tvekan ha klarat sig; en vecka tidigare och jorden skulle ha varit torrare och rötterna stadigare och då skulle allt ha varit väl. Som det nu var kraschade kastanjeträdet rätt genom orangeriet och satte igång tjuvlarmet, vilket stämde in i tjutet från stormen och skrämde mig från vettet, så att jag skulle ha ringt till Carl, min före detta man och genast tiggt om hans förlåtelse och förnyade beskydd, men eftersom kastanjeträdet hade rivit ned telefonledningen gick det inte. På morgonen hade vinden mojnat och jag, Joanna May, var mig själv igen, eller trodde att jag var det.
Jag gick ut i trädgården och studerade de stackars fallna jättarna med de jordiga stammarna onaturligt riktade mot himlen och med kringirrande insekter som var lamslagna av den plötsliga kylan och av ljuset, och undrade om det fanns något sätt att dra upp dem på fötter, plantera dem i jorden igen, gottgöra det som hade fördärvats, men Oliver, min trädgårdsmästare och älskare, sade att det inte gick. Jag måste se sanningen i vitögat – det var klippt för de här träden. Det här var slutet för dem; det enda de kunde göra nu var att långsamt dö. Jag upptäckte att jag grät, och det var ovanligt och underbart.
Och när jag skulle gå och lägga mig den kvällen tittade jag i spegeln och såg en gammal kvinnas ansikte titta tillbaka på mig, och det var ovanligt och fruktansvärt. Jag angrep genast den här uppenbarelsen med sammandragande ansiktsmasker, fuktbevarande krämer och makeup och när Oliver kom intassande i sovrummet på nakna unga fötter med jord under tånaglarna såg jag, Joanna May, nästan ut som mig själv igen, även om – och det är omöjligt att undvika den sanningen också – återställandet blir en allt svårare uppgift för vart år som går. De flesta saker blir enklare ju oftare man utför dem – men inte det här. Tidens gång gör oss alla till dårar.
Jag sade någonting i den stilen till Oliver och han svarade: ”Ja, du är ju sextio och borde ha vant dig vid det här laget”, vilket ju är lätt att säga när man är tjugoåtta, som han var. Personligen hade jag förväntat mig att leva för evigt, stelnad i tiden vid, ska vi säga, trettio. ”Jag bryr mig inte om hur gammal du är”, sade Oliver den kvällen, ”eller hur du ser ut. Det är dig jag älskar. ”
”Älskar” kunde jag förstå, men vad menade han med det där ”dig”? Små barn (har jag hört) blandar till att börja med ihop ”mig” och ”du”. Eftersom man så ofta tilltalar dem med ”du” räknar de i sina små kloka huvuden snabbt ut att det måste vara vad de heter. ”Du kall”, säger de och huttrar när vinden viner in genom fönstret. ”Inte du”, blir svaret, ”jag.” ”Jag kall”, säger barnet lydigt. Efter ett tag avancerar den lilla varelsen till det eleganta ”Jag fryser”. Men är detta ”jag”, egentligen samma sak som det ursprungliga ”du”, som vi alla börjar med, den plötsliga, klara insikten om jaget som någonting som definieras av andra? Vi kanske skulle klara oss bättre med vår första tro på att kylan är någonting vi upplever gemensamt, någonting vi delar. Jag undrar, jag.
Nåja, vi får väl se. Och som det så ofta sker ledde allt det som hände till att jag till slut faktiskt fick se. Varenda fråga som detta ”du” inom oss lyckas formulera beträffande verklighetens beskaffenhet möts genast av ett så ivrigt svar från denna verklighet, en så kraftig krampryckning av händelser att det verkar som om den ville antyda att dess enda funktion skulle vara att förse oss med exempel och illustrationer av de förslag som klarnar inom oss. Som nummerbyrån, som bara finns där för att bli tillfrågad, bara existerar för att bli konsulterad.
Mot slutet av det här året av ovanliga händelser ska jag säga att jag såg ett ansikte i spegeln som skulle behöva mycket mer än en burk hudkräm mot rynkor och ett par ansiktsmasker för att återföras till ordningen. Jag var gammal på allvar. Att få barn gör en gammal. Det är det pris vi betalar för odödligheten. Gud fick sista skrattet när han pålade människan detta extra straff innan han flög sin väg och lämnade mördaren tiden kvar, bara stillsamt på lur.
Den vilda oktoberstormen skrämde trettioåriga Jane Jarvis. Den tjöt och vrålade utanför hennes vindsfönster och fick fönsterrutorna att skälva tills en av dem verkligen sprack och splittrades och sedan svepte den in och for runt i rummet och drog kylan och vätan med sig. Regnet stänkte ned det manus till en tevepjäs som hon satt uppe på natten och läste för videoavdelningens räkning, och blåsten lyckades på något sätt slita loss bladen från pärmen och svepa upp dem i luften och runt i rummet. Jane Jarvis trodde att vinden var levande, att den var något slags hämndlysten ande, att den kved och gnällde som hennes aborterade barns spöke, för så länge sedan. Hon gick in i sovrummet och stängde dörren om vinden och manuskriptet – det var ändå inte en pjäs hon skulle rekommendera – och försökte sova, men kunde inte. Hon funderade över alltings tillfällighet, inklusive sitt eget liv, greps av panik och ringde sin särbo Tom, när hon hörde klockan slå tre för att säga att hon hade ångrat sig och att han kunde få bli sambo och att de skulle skaffa barn, men ingen svarade och på morgonen hade vaksamheten och modet återställts i själ och sinne. Hon häftade fast kraftig plast över fönstret eftersom hon skulle få vänta länge på glasmästaren. Londons gator glittrade av glasskärvor.
”Du behöver inte mig alls”, sade Tom. ”Du klarar dig själv.”
”Jag behöver dig för vissa saker”, sade hon, med den där dröjande, sensuella rösten, som lät så märklig när den kom från hennes tunna, eleganta läppar, ”det vet du ju. Men det skulle vara vansinne att ge avkall på allt det här.” Varmed hon menade frihet, oberoende, kontroll över sitt eget liv.
”Du är känslokall”, sade han. ”Känslokall och förläst och självisk.”
”Jag är bara förnuftig”, sade Jane Jarvis, men hon var sårad. Hon såg till att inte visa det. Hon hade sin stolthet. Hon ville inte ha honom; hon ville inte förlora honom. Hon visste inte vad hon ville ha – utom sin karriär. Om hon spelade sina kort rätt skulle hon snart bli chef för hela hyrvideoavdelningen.
”Var var du klockan tre i morse?” frågade hon.
”Det angår väl inte dig”, sade han. ”Varför skulle det göra det?”
Vinden klampade ned genom någon annans skorsten och in i trettioåriga Julie Rainers förortsvilla och fördärvade den perfekta ordningen på många sätt och spräckte den runda glasskålen där guldfisken Samson tillbringade sina tidlösa, cirklande dagar, så att Samson dog på den våta, tjocka mattan. Julie blev rädd och grät och ringde veterinären på morgonen och frågade honom med sin dröjande sängkammarröst hur det kunde komma sig att hon tog livet av så många små liv och han sade att de dog av glansen från hennes fulländning och hon gick och grubblade över hans ord i flera dagar. När han ringde veckan därpå och bjöd ut henne på middag tackade hon ja. Hon tyckte om lukten av antiseptiskt medel från hans naglar och hennes man var bortrest.
Blåsten skrämde inte bara Gina Herriot och Ginas tre barn, Ben, Sue och Anthony (tolv, nio och två år gamla) utan smällde ned en ek rätt genom kylaren på den bil där de låg och sov. Ingen blev skadad, men bilens underrede kröktes och dörrarna fastnade och fick brytas upp med räddningstjänstens stålverktyg som om den hade varit en konservburk med bönor och de varit burköppnaren. Bilen stod parkerad på gatan utanför det hus där familjen Herriot bodde. Barnens far, Cliff Herriot, hade druckit, och då var det ibland enklare att låsa in honom än att låsa honom ute, som Gina förklarade för socialvårdaren med sin mjuka, sexiga röst och med ett brutalt ordval som förvånansvärt nog gled över hennes ganska tunna, eleganta läppar. Gina anförtrodde sig sällan så mycket i detalj till någon, eftersom hon hade sin stolthet, faktiskt alldeles för mycket av den, men stormens våldsamhet hade skrämt henne mer än maken någonsin hade gjort. Lyckligtvis försvann rapporten eftersom socialtjänstens arkiv just då den skrevs ut fördes över på datadisketter, eller kanske för att ödet har en benägenhet att bete sig på samma sätt mot människor med likartad natur. Händelser utfaller på det ena eller andra sättet, utanför vår synbara kontroll, men ändå enligt våra förväntningar.
Gina var trettio, men född sju veckor för tidigt, och detta ursprungliga olycksfall, detta första hårda, obehagliga skrapande av ödets knivar gick som en ekande klang, som en sirensång, genom hennes liv. ”Det är klart att Gina skulle sitta i bilen när trädet föll”, sade grannarna till varandra, men de sade det inte så att hon hörde det. De fruktade hennes lugna, snabba blick av ogillande, eftersom hon ogillade personliga kommentarer och kärleksfulla råd. Även om näsan var knäckt förblev hon kyligt högdragen i sin skönhet, precis som Grace Kelly sade folk, i den där filmen. ”Varför lämnar hon inte Cliff?” frågade de. ”Den där buffeln!” Men de frågade henne inte rent ut. Förresten visste de varför. Hon älskade honom.
Vad beträffade trettioåriga Alice Morthampton, som hade legat en vecka längre i livmodern än hennes moderssubstitut hade förväntat sig, gick den stora stormen henne förbi. Naturligtvis. Det var andra stjärnor som log mot Alice än mot Jane, Julie och Gina. Stormen slog som en lie genom södra England, drog från öster till väster och svepte genom London på vägen, men Alice var inte i London just då, utan i Liverpool, där hon hade ett modelljobb, fotograferades i eleganta kläder mot en bakgrund av förfallna lagerlokaler.
”Le, för helvete, le!” hade fotografen Angus vädjat under dagen. Men Alice Morthampton hade inte en tanke på att le och sade med sin lättjefulla, kuttrande röst att hon visste vad hon gjorde och faktiskt hade anställts för att helt demonstrativt inte le, eftersom det var hennes specialitet. Däremot tillbringade hon natten med honom. ”Du bryr dig inte om mig”, gnällde han. ”Du gör bara det här för karriärens skull.” Och hon suckade och sade att hon inte var säker på varför hon gjorde det, eftersom det faktiskt inte var något vidare och hennes karriär skulle gå sin gilla gång utan honom – förmodligen bättre – och hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt för sin vana att säga sanningen, även om den inte var populär, när hon kände att hans angrepp mot henne började skälva och slakna inne i henne, bara så att han skulle känna sig tillräckligt mycket som karl för att fortsätta.
”Jag älskar dig”, sade han.
”Vad nu det står för”, sade hon, uppenbarligen helt oberörd av både åtrå och känsla, eller kanske för stolt för att visa någondera. Stormen orsakade en viss försening vid landningen på Heathrow morgonen därpå, det var sant, eftersom plan hade vält på landningsbanan och det tog tid att forsla undan dem, men på det hela taget var ödet på Alices sida.
Jane, Julie, Gina och Alice – Joanna Mays kloner.
När Carl May skilde sig från sin högt älskade hustru Joanna May för att hon hade varit otrogen och sett till att få hennes älskare avlivad, levde han i celibat i ett flertal år (precis som hon) och koncentrerade sig på sina affärsintressen, som var av mångahanda slag. Men naturen avskyr tomrum, särskilt när det gäller sexualitet, och en dag sträckte sig den fyrtiofemårige teve- och tidningspampen Hughie Scotland, en välfödd, kraftfull och nyckfull herre efter adressboken och lät fingret glida längs M:en. Sedan slog han Carl Mays privata nummer, utan att ens låta sin sekreterare göra det. Hon satt ändå och grät. Det gjorde ofta hans personal. Tårarna dröp ned i persondatorerna, vilket inte alls var bra för dem. Men Hughie Scotland var tillräckligt rik för att inte oroa sig för det.
”Låt mig vara burdus och gå rakt på sak”, sade han.
”Det gör du alltid”, sade Carl.
”Jag sitter i knipa”, sade Scotland. ”Min fru skriker åt mig från morgon till kväll…”
”Jag trodde att hon var på Island”, sade Carl. Susan Scotland, född i Alabama, hade nyligen utnämnts till amerikansk ambassadör i det där kalla, framgångsrika landet.
”Det är hon också”, sade Scotland. ”Det gör inte så mycket om hon skriker åt mig privat, men nu skriker hon över det internationella telefonnätet och det generar mig eftersom ingenting är heligt för en människa i massmedia som har fiender och du har ingen aning om vilka ord hon använder. För hennes egen skull vill jag inte att det ska komma ut.”
”Jag måste vara på ett möte om tio minuter om inte jag ska få fiender”, sade Carl May.
”Jag ska fatta mig kort”, sade Scotland. ”Jag vill att du tar över den här tjejen jag har. Sådana här småbrudar topprider både presidenter och biskopar och jag vill inte att den här ska få köra med mig. Hon skulle kunna sitta i telefonen med skvallerpressen både dag och natt och göra min fru upprörd.”
”Det är ju du som är skvallerpressen, Hughie”, sade Carl, men det gick Hughie förbi. Susan Scotlands senaste förtvivlan hade orsakats av tidningsfotografier av maken och en ung kvinna vid namn Bethany, som badade och fiskade nakna vid en forellodling. De hade inte bara publicerats i konkurrenttidningarna utan i alla tidningar i hans eget vittomfattande syndikat. ”Du kackar i eget bo bara för att tjäna en spottstyver”, hade hon gråtit i telefonen från Reykjavik och upprört och skrämt maken.
”Hughie, jag behöver ingen liten tjej”, sade Carl. ”Jag är en seriös person. Jag är inte som du. Jag brukar inte plaska omkring naken i forellbassänger.”
”Den här fisken odlas inte i bassänger utan i fritt vatten”, sade Hughie, ”och när det är så varmt ute måste man väl få göra som man vill på sin egen mark, va? Du vet väl att jag har investerat i fiskodling? Om min fru vill se mer av mig får hon väl komma hem från Island.”
”Jag beklagar”, sade Carl, ”men svaret är nej. Betala flickebarnet. Är det inte så det går till? Jag förstår inte vad du oroar dig för.”
”Du är en gammal torrboll”, sade Hughie, ”och du har blivit värre sedan din fru stack!”
Och Carl gick på sitt möte. Men snart lockade Hughie ut honom på lunch. Det är få människor som kan motstå lockelsen i inside-skvaller. Till och med Carl May kunde påverkas. Hughie valde en föga känd restaurang, vilket var lite snopet.
”Jag kan handskas med regeringar och vanvettiga skatter och smygande socialism, men jag vet inte hur jag ska hantera kvinnor”, sade Hughie. ”Ta hand om den här tjejen åt mig. Hon bara gråter. Varför ska kvinnor öda så mycket tid på att gråta?”
”Varför just jag”, frågade Carl och petade i sjötungsfilén med citron. Han åt lite och drack ännu mindre. Han föredrog hel fisk framför filéer.
”Sådana här brudar måste komma sig upp om dom inte ska känna sig förolämpade och ge en ett helvete”, sade Hughie. ”Och det är klass på dig. Jag har snits, men på dig är det klass.”
”På mig?” frågade Carl förvånat. ”Hur så?”
”Hur många kvinnor har du legat med i ditt liv?” frågade Hughie.
”En”, sade Carl. ”Min fru.”
”Det är klass, det”, sade Hughie. ”Varför skiter du inte i den där fisken? Den kommer från Nordsjön och har säkert dött av föroreningar från ert avfall.” Carl May var verkställande direktör för Britnuc, ett företag som hade blivit engagerat i återuppbyggnaden av de gamla Magnoxkämkraftverken, varav två låg vid Nordsjöns stränder. ”Färskvattensfisk är morgondagens mat. Om du gör mig en tjänst ska jag göra dig en.”
”Vad då?” frågade Carl.
”Jag ska ligga på nyheten om plutoniumläckan på Britnuc A i mars. Det är ingen annan som vet om det.”
”Det är för att det inte var någon läcka”, sade Carl.
”Allmänheten är för godtrogen när det gäller kärnkraft”, sade Hughie. (Hur skulle han kunna veta att Tjernobyl skulle explodera?) ”Dom behöver vakna. Det behöver du också. Bethany är rätt flicka att få liv i dig. Dom där bilderna i tidningen gör henne inte rättvisa.”
”Jag läser bara ekonomiska tidskrifter”, sade Carl.
”Du hänger inte med”, sade Hughie. ”Du vill väl inte tappa greppet? Det du behöver är lite bekymmer för att vakna till liv. Du håller på att stelna.”
Carl kände att det skulle krävas mindre kraft att göra Hughie Scotland till viljes än att protestera, så han gick med på att anställa den här flickan Bethany som sin personliga assistent, om Hughie betalade hennes lön. De rika förblir rika genom att förbli snåla. Fisk med ben kostar mindre än filéer.
”Jag drömde jag var i en marmorsal”, viskade Carl May för sig själv och sjöng: ”I dreamt that I dwelt in marble halls…”
With vassals and serfs by my si-i-de,
And of all the assembly gathered there
You were the joy and pri-i-de.
Och visst hade han skäl att sjunga när han några månader senare klev ur baksätet på en limousin och foten i den mjuka sportskon sattes ned på erövrad mark, medan Themsen brusade förbi, lika trafikerad och betydelsefull som en gång gamla Eufrat.
Bethany Turner steg ut på andra sidan av limousinen och en helt annan låt klingade inom henne. ”Shoo fly”, viskade hon och nynnade, ”shoo fly don’t bother me, for I belong to somebody”, och så igen ”fula fluga flyg och stör mig ej, för jag hör någon till.” Och hon trodde naturligtvis att om hon tillhörde någon så måste denna någon vara Carl May, hennes rika, gråhåriga karl, men där hade hon fel. Som miljoners miljoner andra kvinnor älskade Bethany någon som bara existerade i hennes egen inbillning och aldrig någonsin skulle materialiseras. Hon älskade en fantasibild, i vars ställe nu Carl May stod.
”Vad är det du sjunger?” frågade hon Carl.
”Melodier från hundkojan”, sade han. ”Bara melodier från hundkojan.”
Det var ett skämt. För när Carl var liten och hungrig och stal höll hans mamma honom rätt ofta kedjad i hundkenneln ute på gården för att lära honom en läxa. Hans far var en död fähund och hans mamma var en satans hynda så pass mycket lärde han sig. Tonerna av ”Marble Halls” trängde över grannens staket, från deras gamla vevgrammofon, och gav näring åt hans misshandlade själ. ”Med ett tjänande hov i mitt hu-u-s, och av det sällskap som fanns där, var du min stolthet och lj-u-us.” Barnet Carl huttrade, grät, sov och drömde och senare förverkligade han sin dröm som några få, bara några få, barn kan göra.
”Och du?” frågade han. ”Vad är det du sjunger?” För Carl hörde allting, hur dämpat det än var, och särskilt då.
”Melodier från min barndom”, sade hon. ”Bara det.” För sin del hade hon växt upp i ett horhus. Om man trycker ned människor när de är små blir de flesta kvar därnere. Några få reser sig, som Carl och Bethany, och om de har tur finner de varandra.
Han tog henne under armen och spatserade iväg för att inspektera den här särskilt tungviktiga delen av sitt imperium, alldeles här intill Themsen, och var glad över att få åtminstone den här timmen, för han hade hittat någon han verkligen åtrådde och som han kunde forma efter sin vilja, och hon hade hittat någon hon verkligen beundrade och som skulle göra som hon ville och de trodde att det förflutna nu verkligen var borta och förbi. Det finns inga som är så farliga som de som tror att de är lyckliga fast de inte är det. De flaxar vilt omkring sig och ödelägger allt.
Så hemma de kände sig, den unga Bethany och den gamle Carl, i det här ödelandskapet av rivna lagerlokaler och sjabbiga gator. De höga klackarna på hennes krokodilskinnsskor fastnade i sprickor där gräs och ogräs fortfarande hittade fäste för rötterna i bara tillräckligt med dammig jord för att överleva. Gummisulorna på hans sportskor gled lätt över sprucket, ojämnt underlag. Byggmästare och trädgårdsentreprenörer skulle snart dra in och en ny folkpark skulle skjuta upp ur marken, en park med snabbmatstillstånd i ormbunksbersåer och discodans i lövade gläntor medan Långben och Snobben och Katten Gustaf kämpade om uppmärksamheten på de blommande ängarna. Miniatyrfår skulle beta av det nygödslade gräset till fröjd och gamman för gamla och unga och det skulle bjudas på fyrverkeri på kvällen, tevekändisar på dagarna, till ett inträde av fem pund, och lite extra för godis, och allt detta tack vare Riverside Gardens uppfinningsrikedom och framåtanda, sponsring från DTI, välvilja från kommunen, och Riverside Developments Inc.
Carl May satt i styrelsen för både trädgårdsbolaget och byggnadsfirman. Sex månader efter det, självklart kungliga, öppnandet var det meningen att Riverside Gardens skulle hämta sina flyttbara växter, fylla lastbilsflaken med välvattnad gräsmatta och dra vidare till nästa väl valda vattenhål i innerstaden. Sedan skulle Riverside Developments komma efter, med alla planeringstillstånd och bidrag redan beviljade av den kommunala bostadsnämnden och uppföra dyra hyreslängor för de unga karriärmänniskor som ville ha utsikt över floden och nära till centrum, och som var beredda att betala för det.
På det sättet skulle alla få glädje av det, inte bara alla de som trängdes för att komma in på det som delvis var Disneyland och delvis trädgårdscentrum för folkparken – särskilt alla de tusentals berövade fäder som behövde ha någonstans att gå med sina barn på de helger som stod till buds – utan också alla dem som fick minst ett halvt års anställning medan det hela var igång; det vill säga hantverkare, hamburgerförsäljare, byggare, målare, servitriser, vakter, städare, säkerhetsmän, konstnärer, häckklippare och dikesgrävare, fritidsterapeuter och så vidare. Och när de var borta skulle det uppstå permanenta arbetstillfällen för dem som serverade de unga fastighetsägande höginkomsttagarna – vaktmästare, hårfrisörer, manikyrister, klädskapare, chaufförer, tandläkare och så vidare. Jo minsann, alla skulle tjäna på det, och inte minst skulle det ge guld och ära åt Carl May själv, Carl May på Riverside Parks, Riverside Developments och åtskilliga andra sammanlänkade företag, inklusive det företag där han satt som ordförande i styrelsen – British Nuclear Agents, eller Britnuc i dagligt tal.
Bethany var tjugofyra. Hon hade högklackade krokodilskinnsskor, kanelbruna strumpor som hölls uppe med strumpeband under kanelbruna ylleknickers som spändes med läderremmar runt vader och midja, en inte särdeles ren vit bomullsskjorta i sjörövarstil och omsorgsfullt oknäppt, och kedjor med guldfjärilar runt hals, midja och fotled. Det röda håret var ostyrigt uppsatt med en spansk bärnstenskam och hon hade smaragdgröna kontaktlinser. Det slarviga intrycket var medvetet och lika falskt som hennes orgasmer och hon skulle kunna spela student eller direktörsfru eller kvinnlig läkare med samma framgång. Den enda examen hon hade tagit var i dramatik och där hade hon fått högsta betyg. Men hon kunde tänka sig enklare och roligare sätt att tjäna sitt levebröd på än att bli skådespelerska och insåg att det skulle vara galenskap att slösa bort faderns ansträngningar att lära henne hur man skulle bli allt en man önskade.
Carl var en och sjuttioåtta, eller hade i alla fall varit det sista gången han lät mäta sig, för trettio år sedan, när han fortfarande behövde ha en livförsäkring för att få säkerhet för lån. Eftersom han misstänkte att tiden kunde ha fått honom att krympa, hade tunnat ut brosket i ryggraden som tiden plägar göra, bar han nu skor med höga sulor. Han insåg värdet av längd i samröre med andra människor, men samtidigt att längd i andras uppfattning mer var en fråga om hållning än om verkliga centimetrar. Han såg ingen falskhet i de höga skosulorna, eftersom han skulle ha varit minst en och nittio om han inte hade blivit så svårt undernärd som barn, eller det var vad de hade sagt, och han visste att han i själen var en högrest människa. Han bar väl utvalda fritidskläder för den här utflykten med Bethany, eftersom han hade en naturlig fallenhet för att vara proper, med en nejlika i knapphålet, och ansträngde sig för att komma över den. Att klä sig för prydligt var att visa osäkerhet. Han hade den väl utvecklade haka man finner hos dem som är vana att tala om för andra vad de ska göra. Håret var fortfarande tjockt, även om det var vitt.
Åldersskillnaden, skillnaden i beteende, olikheten i kläder, doften av hans rikedom i kontrast till hennes konstfärdiga hjälplöshet, själva det område de promenerade i – exploatören och den exploaterade (men vem var vad?) – gjorde deras rundvandring högst oanständig. Folk tittade villrådigt efter dem och verkade inte helt tillfreds, som om de väntade sig att någonting oväntat och hemskt skulle hända i vilket ögonblick som helst – som om en bulldogg och en kattunge, och inte en man och kvinna, hade varit ute och gått. Men Carl och Bethany såg bara beundran och avund i deras blickar.
Carl och Bethany gick tillbaka till sin limousin för att dunsa över det ojämna underlaget till en särskilt intressant tomt, där en mässingsplatta skulle placeras i marken, som en vallfartsort för framtida generationer.
”Kanske”, sade Carl, blygsamt.
”Hur kan du ens tvivla på det!” sade Bethany, som hon förväntades säga.
Carls förflutna hade blivit en välkänd gudasaga för allmänheten, och även för honom själv. Faktum var att all denna vördnad nästan hade tagit smärtan ur hans barndom, sugit giftet ur den. Ändå visste han mycket väl att den smärtan, det giftet, var källan till hans livskraft och hans makt.
”Varde hus!” var det enda Carl May behövde utropa när han pekade med fingret mot ofruktbar mark och, hör och häpna, där blev också hus. I begynnelsen uppstod förstås bara fula, fyrkantiga hyreskvarter i cement, men allteftersom självförtroendet gav upphov till mer självkänsla reste sig glasade skyskrapor och stålkonstruktioner av den mest högtstående arkitektoniska uppfinningsrikedom. Och allt på Carl Mays befallning – han, som tills han fyllde tio hade bott i ett skjul här nere vid floden, fastkedjad tillsammans med hundarna!
”Varde skönhet!” var det enda Carl May behövde mumla, han som hade haft en styvfar som hade slagit och förnedrat honom, och genast skulle de som stod under honom skynda fram med träd och blommor – må vara odlade i självvattnande krukor under lysrör och väl steriliserade mot insektsangrepp – och, jodå, där skulle varda skönhet, av något slag.
”Varde ljus!” påbjöd Carl May, och kärnkraftverk växte upp på hans befallning och pumpade in sin kraft i det nationella elnätet. Han, som när han var tio och halvdöd, hade räddats av en lärare, fått samhällsvård, förpassats till fosterföräldrar och gått vidare till privatskola, Cambridge, handelshögskola och chefsutbildning. Han, som hade allt utom det han ville ha – det vill säga det där som inte kan köpas för pengar och som trillar från tungan som kärlek, hopp och tro.
”Titta bara”, sade alla, ”vem som helst kan lyckas! Det är möjligt att höja sig över omständigheterna, hur torftiga dessa omständigheter än kan ha varit. En olycklig barndom kan inte få vara en ursäkt för mördare, sadister, barnskändare, hustrumisshandlare eller brottslingar av något slag. Carl May kunde – så du kan också!”
Det var för att återuppliva smärtan och därmed upprätthålla prestationsnivån som Carl May tog med sig den grönögda Bethany till Themsens strand. Han hade vid vissa tillfällen också tagit med sig sin blåögda hustru Joanna på liknande pilgrimsfärder. Men det var på den tiden när de trista, förfallna kvarteren fortfarande stod kvar, innan Carl May hade fått idén till Riverside Parks och Riverside Developments, och hans berömmelse och lagrar (frånsett hans anmärkningsvärda förmåga att sätta sig över sin bistra barndom) verkade baseras på hans framgångar inom den nya världen av kärnkraft, bemästrandet av atomen för mänsklighetens framskridande, så att fred, lycka och välgång skulle härska i evig tid, och så vidare.
”Utan min hustru”, hade Carl May sagt i radio och teve till hela världen, ”skulle jag inte vara någonting.” Han var tillräckligt modig för att blotta sin själ offentligt, eller åtminstone de delar av den som han ville att allmänheten skulle se. ”En god kvinnas kärlek”, hade han skämtat, ”står bakom vaije stor man!” vilket bara till hälften var ett skämt, så att populära psykologer genast satte pennan till papperet. ”Det är nämligen så att en hustru kan ge en man det modern aldrig gav honom”, sade de. Ingen behöver ge upp hoppet, för ingen personlighet är ohjälpligt förlorad eller förstörd. Det plågade, ängsliga barnets smala ögonspringor och det skrämda barnets hopknipna mun behöver inte vara ett permanent tillstånd. Med tid och kärlek kommer ögonen att vidgas och läpparna att mjukna. Frukta intet!” Carl May trodde också på det där.
Ett par dagar innan Tjernobyl flög i luften och gjorde den stora världen liten på grund av allas vår rädsla för radioaktiv strålning – den där osynliga fienden, den där stumma mördaren, som liksom åldrandet smyger sig på en i mörkret – i det här fallet i form av myriader av så-gott-som-odödliga partiklar, som är för små att ses med blotta ögat, från en människotillverkad radioaktiv isotop av ett eller annat slag (selenium, cesium, strontium – vad det än kallas så har vi hittat på det) – som flyger omkring i luften och ställer till med död och förintelse var de än faller ned, åtminstone enligt folktron – satt jag, Joanna May, och läste om en annan ovanlig händelse.
En flicka som satt på Holloway-fängelset, dömd till tre år för checkbedrägerier, rev ut sitt ena öga. Den tekniska termen för det är ”orbisecto de se”, och det är gräsligt obehagligt för dem som måste städa upp efteråt och sy ihop huden och skallen. Om man ser på det mänskliga ögat utan känslor är det en klump av ljuskänslig gelémassa som med nerver och muskler sammanbinds med hjärnans hopvecklade vävnadsmassa, som i sig själv är en härlig mäsk av elektriska impulser. Men det fungerar, det fungerar! ”Du” och ”jag” och ”mig” – och, titta bara, det ser! Själen inne i det mörka fängelse som är köttet skådar ut på tillvaron genom sinnena och sinnena blir fönstren i det mörka fängelset. Och det själen längtar efter att se är skönhet; leenden, förfining, harmoni – både kroppsligen och andligen – kärlek i modersögat. Den längtar efter kvällsljuset över sommarlandskapet, röda rosor mot grönt gräs, fåglar som flyger och fiskar som hoppar, glada barn som leker – hela den där smörjan. Jodå, hela den där smörjan.
Vad ett öga i dag får se en bra dag är Musse Pigg, och det kan det med nöd stå ut med, eftersom ett och annat skämt måste tas med i fulheten. Den vita terylenspetsen i en brudklänning kompenserar en för mycket. Åsynen av en fin, hård penis kan försona en flicka med en smutsig bakgata. Men tre år på Holloway! Vad ska ögat, jaget, göra av det!
Efter tre år på Holloway, tre år av grå betong, antilivets byggnadsmaterial, det material som håller radioaktiviteten kvar (åtminstone tillfälligt) eller borta, tre år med gamla tamponger i hörnen och cigarrettfimpar och smuts och grå plåtburkar med brun slemmig storköksmat skulle vilken vettig människa som helst bli frestad att riva ut sitt öga, för att då inte tala om galningarna som går i första ledet med sådana små skämt. Ordet omsatt i handling. De efterblivna driver sitt vett framför sig genom den enda gränd som har blivit dem given och ger språket mer innebörd, mer sann betydelse, än det någonsin var meningen att det skulle ha.
Om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Och med all rätt. Broadmoor är ett vackert ställe, storslaget beläget bland vildvuxna berg och med en härlig utsikt över en dramatisk himmel, byggt i gammalt tegel och inte i modern betong. Ett öga i det lantliga Broadmoor är bättre än två i förortens Holloway, hur man än ser på det. Hon rev ut sitt öga och förflyttades till Broadmoor. Det är där enögda flickor hamnar.
Jag ville skriva till Carl och säga: ”Carl, Carl, läste du om flickan på Broadmoor som rev ut sitt öga?” men hur skulle jag kunna göra det? Jag hade bedragit Carl, fördärvat den prestation som hans liv var, gjort honom till mördare (hur skulle man kunna betvivla Carls inblandning i Isaacs död, eller tro att Kennedys mördare – och hans mördares mördare, och hans mördares mördares mördare – bara dog av en slump) och Carl May hade skilt sig från min själ lika väl som från min kropp – det hade han naturligtvis gjort. Och det var det svåraste av allt.
Istället ringde jag på Trevor och bad honom hämta Gula sidorna. Jag bläddrade till ”D” och hittade detektivbyråer och lät fingret glida längs listan, förbi Acme och Advance och Artemis (de älskar stora A:n de här inrättningarna, och det med all rätt) som jag hade anlitat tidigare och sugit torra på all möjlig saftig förnöjelse, och kom så småningom fram till Maverick Enquiries, ett trivsamt och oskyldigt namn, tyckte jag – och slog deras nummer. Det är min erfarenhet att en kylig detektivrapport, där det undersökta objektets förehavanden, kontakter och aktiviteter beskrivs på ett prydligt och objektivt sätt fungerar som antihistaminsalva på ett getingstick för att lugna det besatta och upphettade sinnet, om så bara – precis som salvan – för ett tag.
Jag berättade inte för Oliver vad jag hade gjort. Oliver tyckte att jag helt enkelt borde glömma Carl. Oliver trodde att någonting sådant var möjligt – det är klart han gjorde. Oliver var en snäll människa, och dessutom ung. Men jag hade varit gift med Carl i över trettio år, och Carl varsamman virad med min själ och min kropp som myceliet på gammal rötsvamp i det fuktiga teglet på ett övergivet hus.
Oliver kunde säga så ofta han ville: ”Glöm honom, Joanna, precis som han har glömt dig”, fast det var ett enkelt faktum att han inte hade levt lika många år som Carl och jag hade varit gifta. Men jag tyckte om att höra honom säga det. De unga tycker att allting är så enkelt. Det är därför det är så uppfriskande att umgås med dem. Dessutom ser de unga det som sin plikt att vara lyckliga och gör sitt bästa för att vara det. Jag uppfostrades till att vara lycklig genom att göra min plikt och har därför en tendens att sätta likhetstecken mellan lycka och långtråkighet.
Jag brukade säga till Oliver: ”Men varför har inte Carl May hittat en ny fru, eller ens en älskarinna, om han nu har glömt mig? Varför lever han i celibat?” Och Oliver brukade svara med någonting i stil med: ”Eftersom han är så upptagen av att tjäna pengar.” Oliver är snäll. Han kunde ha sagt: ”För att han är över sextio och inte fixar det längre ”, men det gjorde han inte, för att jag inte skulle bli påmind om min egen ålder och bli ledsen. Isaac var snäll, på samma sätt som Oliver. Han försökte också jämna stigen framför mina tankar. För snäll för att leva i samma värld som Carl May, när det kom till kritan. Mitt fel.
Om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det! Jag väntar på att den läkande salvan ska komma, personen från Maverick Enquiries. Jag vill få höra, som jag så ofta har fått höra förut, att Carl fortfarande lever i celibat till minne av mig.
Hur kom det sig att Joanna Parsons, denna engelska ros, hade gift sig med Carl May, den här uppkomlingen från en kennel? Jo, därför att hon blev kär i honom förstås, och han i henne, och för att hennes far var för upptagen och hennes mor för liknöjd för att blanda sig i den sanna kärlekens turer. Carls biologiska föräldrar var heller inte i stånd att invända mot partiet, eftersom de var döda, och hans fosterföräldrar var bara alltför glada över denna ödesnyck av hängivenhet eftersom det var ett bevis för att den möda de hade gjort sig med pojken och den kärlek och de pengar de hade slösat på honom skulle ge den utdelning de hoppades på. Han hade slutit sig till den framgångsrika medelklassens led.
Lilla Joanna – för så arbetar ofta ödet, inpräntar det som ännu inte har skett i vårt minne – hade som barn läst om Carl Mays märkliga öde i en dagstidning. Bilden av den misshandlade och skändade gossen blev kvar hos henne, låg på lur, som för att slå till. En som hon, som hade så mycket, skulle kunna ge så mycket!
Hur var det möjligt, tänkte lilla Joanna när hon var tio och grät (vilket var ovanligt) i gröten och grädden som serverades av jungfrun, med tallriken så vackert ställd på den vita linneduken, hur var det möjligt att en värld av så mycken duglighet, glädje och förfining kunde vara samma värld där en pojke kunde hållas instängd i en kennel, misshandlas och förödmjukas, nästan svälta ihjäl och tvingas lära sig läsa själv med hjälp av bitar av tidningspapper, en pojke vars mor sedan tog livet av sig medan fadern slogs ihjäl av en hämndlysten pöbel i fängelset? Allt detta och så gröt och grädde och torka munnen också? En sådan konstig och upprörande värld det här ändå verkade vara!
”Den där ungen borde inte få läsa tidningar”, sade hennes pappa när han såg tårarna. Familjen Parsons bodde på Harley Street, ovanför butiken, vilket vill säga mottagningen. Det var doktor Parsons lilla skämt. Joannas pappa var läkare, specialist på öron-näsa-hals, två fönster nedanför själens fängelse mot omvärlden, det enda förmedlande organet. Doktorns uppgift var att hålla alla tre organen friska, rena och någorlunda mottagliga. Doktor Parsons rökte ganska mycket och hostade rätt mycket och skulle så småningom dö av lungcancer, men gjorde aldrig någon koppling mellan cigarrettrök och sin dåliga hälsa.
Tidningarna borde bara trycka glada och trivsamma saker”, sade hennes mamma, ”och inte göra människor så ledsna.”
Doktor Parsons hade gjort en släkt av generaler och majorer besviken när han ägnade sig åt medicin. Han var en man av medellängd med regelbundna drag, blont hår och klarblå ögon – det sistnämnda en recessiv gen. Han var från nordöstra England och av skandinavisk härkomst.
Mrs Parsons, dotter till en advokat från West Country, hade glatt familjen genom att gifta sig med en man som stod något pinnhål över henne på den sociala skalan, var nästan en decimeter längre än hon, fyra år äldre och väl i stånd att försörja henne. Hon var finlemmad och ansågs vara vacker med höga kindkotor, stora gröna ögon och det röda hår som ibland kan ärvas av två svarthåriga föräldrar. Hon var en blandning av normandisk och keltisk ras. Det bästa i de olika raserna blandades i deras barn Joanna, som var stark, frisk och begåvad, som för att uppmuntra just en sådan blandning.
”Få ungen att sluta snörvla”, sade doktor Parsons. ”Ta bort den där tidningen.” Och det gjorde hembiträdet.
Mrs Parsons baddade ömt Joannas ögon medan hon förebrådde henne strängt: ”Du har ingen anledning att sitta här och gråta”, sade hon. ”Tänk på att det finns andra som har det värre än du.”
Begåvade och framgångsrika män har för vana att gifta sig med kvinnor som är mindre begåvade och framgångsrika än de själva. Därför får ofta mödrar döttrar som är klyftigare än de medan fäder får söner som är dummare. Det bäddar inte för lycka. Naturen ser till släktet, inte till individen.
Joanna slutade gråta för att kunna grunna bättre på saken. Men hon glömde inte Carl May. Hon sparade honom till senare, som det skulle visa sig, förvarade honom i minnet. En dag skulle hon gottgöra honom för allt. Under tiden lärde hon sig läsa och skriva, och så småningom latin och grekiska på en flickskola, och häpnadsväckande nog var det ingen som hindrade henne, för ju mer en flicka kan desto svårare blir det för henne att hitta en man som kan mer än hon. Men sedan tog klokheten överhanden och hon fortsatte inte på universitetet utan på en internatskola i Schweiz där hon, i det framtida äktenskapets namn, fick lära sig att göra vackra blomsterarrangemang, ordna middagsbjudningar, behandla berusade gäster på rätt sätt (tala vänligt men bestämt till dem), tjänstefolk (likaså) och finare umgängessätt. Hon debuterade med elegans, presenterades vid hovet på sedvanligt sätt, sedan ceremonien hade återupptagits efter kriget, och råkade på sin allra första bal träffa Carl May, en blek, intensiv, inte alltför lång, men stilig ung man, som arbetade på medicinska forskningsrådet i Hampstead. Han hade inte blivit inkallad till aktiv krigstjänst utan stått i reserven.
Carl May var redan berömd som den unge man som hade börjat sitt liv i en kennel. Joanna Parsons hjärta öppnades genast för honom och hon såg honom som lösningen på den gåta som hade oroat henne hela livet. Hans kropp öppnade sig för henne i tillit och förtroende, och även om han på ett plan beklagade att hon varken hade titel eller förmögenhet, trodde han att han skulle kunna överse med det. Han behövde en hustru som kunde ta hand om honom, och han behövde en genast. Han hade inte behov av några barn, men det talade han inte om för henne, inte från början.
”Jag älskar honom så mycket, mamsen”, sade Joanna. ”Jag vill så gärna gifta mig med honom. Jag vill gottgöra honom för hans barndom. Jag vill göra honom lycklig.”
”Om du älskar honom ska du gifta dig med honom”, sade mamsen. ”Jag älskade ju faktiskt din pappa också.” Det var nittonhundrafyrtionio och nationen var tre år inne i socialismen och allt var på ända. Den unge mannen hade trots alla odds skaffat sig en god utbildning och kunde föra sig, så vad betydde några år i en kennel? De skulle bara få honom att uppskatta dottern mer. Det var dags att flickan kom ur huset, eftersom hon fick modern att känna sig urblekt, sliten och dum. Mrs Parsons ville ha doktor Parsons för sig själv igen.
”Jag vill gifta mig med honom, pappa”, sade Joanna och väntade sig protester. Men, till hennes besvikelse, kom det inga.
”Varför inte?” var allt fadern sade. Han hade hellre velat att hon hade gift sig med en läkare och säkrat en evig släktlinje av doktorer och han hade hellre sett att den unge mannen hade sett Hitler i vitögat, men de hårda åren i barndomen skulle åtminstone få honom att hålla fötterna på jorden och dessutom hade doktor Parsons mycket att stå i. Männen hade kommit hem med egendomliga sjukdomar från öknarna i Afrika och djunglerna i Fjärran östern; öronen hörde inte som de skulle, näsorna kände konstiga lukter och orden förvrängdes i plågade strupar. Och det var dags att flickan kom ur huset. Dotterns färgstarka närvaro fick honom att känna sig missnöjd med modern.
Det var bara Joannas moster Anne som var mot partiet. Hon sade: ”Det barn som blir slaget kommer att slå som vuxen”, men hon var åratal före sin tid och betraktades som en hysterika. En sådan hopplös doktrin det skulle vara om det var sant! Att vi aldrig skulle kunna återhämta oss från vårt förflutna! Vad hade då framgången för pris? För det som gällde individer gällde också länder och samhällen. Så mycket hade världen börjat förstå.
Nu var Joanna sextio och vanärad, eftersom hon när det kom till kritan hade misslyckats med att gottgöra maken, misslyckats med att göra honom lycklig. Och Carl var sextiotre. Åldern nöter ut ungdomens beslutsamhet, eller om man ser det på ett annat sätt – det förflutna sipprar in i nuet, precis som den grälla färgen från en underliggande tapet som av en eller annan anledning, för det mesta ekonomisk, har fått sitta kvar, till slut lyser igenom det ljusa, dyrbara översta lagret och förstör alltsammans.
”Hon borde verkligen få sitt straff för att hon har gjort dig så olycklig”, sade Bethany till Carl, när han berättade sitt livs historia för henne, som nyförälskade par brukar göra.
”Men mamma är ju död”, sade han förvånat.
”Jag menade inte din mamma”, sade hon. ”Jag menade din fru.”
”Äsch, den där gamla kärringen Joanna May”, sade Carl. ”Vem bryr sig om henne?”
Bethany hade hört sådana vändningar förut, trots sin ungdom. Den kväll hon hade träffat Carl hade hon snott runt i sängen och sagt: ”Jag är tjugofyra, på det fyrtioandra och du är sextiotre, på det trettiosjätte, så vad spelar åldern för roll?” Och Carl slutade räkna i det ögonblicket, fast omvärlden, förstås, inte gjorde det.
Den där första natten sade han: ”Du är den andra kvinna jag har legat med i hela mitt liv” och hon sade: ”Jag tror dig inte”, och han struntade i om hon trodde på honom eller inte, klev bara ur sängen för att ringa ett par samtal till Australien, och då trodde hon honom.
”Jag var fullkomligt trogen mot Joanna under hela mitt gifta liv”, sade han när han var färdig med samtalen och hade lagt sig i sängen igen. Han hade tunna, vita, hårlösa skenben, men det brydde hon sig inte om. ”Det var mitt stora misstag.”
”Vad hände?” frågade Bethany, fast hon ungefärligen visste, eftersom sådana saker inte passerar obemärkt ens i maktens kretsar, dit polisen sällan får inträde.
”Jag överraskade henne med en annan man”, sade Carl lätt, trots att det här var första gången på många år som han hade hittat ord för det som hade hänt. Jaja, vem hade han att tala med? Och genom att berätta det band han Bethany till sig, eller det var vad hon trodde. Hon var trygg med honom nu, sade hon till sig själv och han skulle aldrig, kunde ju bara inte, skicka henne vidare till någon underordnad.
”Vad gjorde du?” frågade Bethany djärvt, och djärvheten fick sin belöning, som så ofta är fallet.
”Jag dödade honom”, sade Carl, ännu lättsammare. ”Eller jag lät döda honom förstås. Men det är samma sak.”
Bethany undrade hur dådet hade skett, men ville inte fråga. Som barn hade hon ofta väckts på natten av skrik i den stilla förortsnatten och aldrig velat fråga. En gång gjorde hon det och då slog modern henne. ”Det du inte vet far du inte illa av”, sade hon, och Bethany hade trott henne.
”Varför honom och inte henne?” frågade Bethany sedan Carl den här gången. ”Dom flesta män dödar kvinnan och låter mannen vara.” Tjugofyra på det fyrtioandra utan tvekan, uppväxt på ett horhus! Hon frågade aldrig om någonting hon redan visste.
”Jag lät henne leva för att hon skulle gå och sörja mig”, sade Carl drömskt.
”Dom flesta kvinnor som lämnas ensamma av sådana skäl brukar hitta någon annan”, sade Bethany.
”Inte när dom är gamla”, sade Carl. ”Vill du att jag ska berätta hur jag gjorde mig av med hennes älskare?”
”Nej, det vill jag inte”, sade hon, så det gjorde han inte. Förtroenden var farliga. Vittnen blir dödade. De som vet för mycket försvinner. Världen är inte något tryggt ställe, ens för de mest välmenande, särskilt inte för de välmenande.